Debatt

2003-04-04T09:49:00.000-08:00

Oj! Vilken tur att jag kikade in!

Vad bra att du mår bra nu. Det låter skönt!

Nämen...det är bara så att jag inte vill att vem som helst skall kunna regga sig, på mitt forum. Du vet...så där som det kan vara på nätet: folk hittar ett forum och så..."Yippe! Jag reggar mig!". Och de har liksom inte ens en aning om vad det handlar om. "Formulärsjukan" var det en som kallade det, såg jag en gång. Det var väl ett ganska bra ord? :D

Dessutom har jag skapat slutna delar av forumet, där jag väl skriver lite mer öppenhjärtigt, då. Nu kan jag iofs kategorisera medlemmar så att en säg nyreggad inte skulle se slutna delar förrän jag hade kategoriserat om den personen. Men det finns liksom ingen anledning att vem som helst skall kunna bli medlem - det är inte tanken med forumet. Eller forum...jag vet inte. Det här, Debatt, det är väl ett forum. Min den där YaBB-grunkan funkar väl mer som min hemsida idag, får man väl säga. Men att de som är med självklart kan kommentera det jag skriver o.s.v. Alltså en interaktiv hemsida, helt enkelt. Välkommen både att skriva egna saker och också att kommentera är du alltså självfallet.

Och DU är ju redan medlem! Tokfia! ;-) Eller har du sumpat lösen? Om du har det så skriv det här, så kan jag maila dig. Och om du tittar längst upp på forumet så finns det en text: "Logga in". Det är där du skall klicka, vettu...Likväl: om du skulle få några problem med att se slutna avd på forumet: messa på forumet. (Det skall du inte behöva få iofs.)

Vi hörs och syns...

2003-04-04T08:06:00.000-08:00

Hej Tjejer!
Carina, har man inte tillgång till ditt Yabb forum mer?
Där står att man inte har rätt att registrera användare?

Nu mår jag bra igen.

//Frida

2003-04-04T03:39:00.000-08:00

Hej från mig också, Frida. Vad tråkigt att du har varit sjuk och tvingats ligga på sjukhus! Hoppas iaf att du mår bättre nu.

Vi hörs.

2003-03-31T22:36:00.000-08:00

Hej.

Frida, hoppas du mår fint igen! Trist att behöva ligga på sjukhus.
(Du hade visst glömt att trycka på "Publish" (antagligen har du bara klickat på "Post"), så ditt inlägg syntes inte förrän nu, när jag skickar upp detta)

Här har det varit stiltje ett tag, men jag vill gärna fortsätta debattera och hoppas ni också kommer igen. Det går väl i vågor, och snart nog dyker ett nytt ämne upp att engagera sig i. ;=)

2003-03-19T05:53:00.000-08:00

Hej igen!
Nu är jag tillbaka framför datorn. Har varit sjuk ett tag och legat på sjukhus. Men nu är det bättre, och framför allt så har jag fått starta min älskade dator igen. 'ler'
Har inte orkat läsa igenom allt ni skrivit. Men ska ta mig tid till det en annan dag. Just nu springer jag upp och ner till tvättstugan. Ska iväg och simma ikväll och tänkte passa på att tvätta badkläderna nu i eftermiddag. Men så slutade den ena tvättmaskinen att fungera. Den centrifugerade inte. Så jag fick stå och vrida ut vattnet själv. Men nu ligger alltsammans i torktumlaren.

Hoppas allt är väl med er.

MVH Frida

2003-03-01T13:08:00.000-08:00

Vad sjutton hakar händer när man skall editera? Inga svenska tecken? Hm!

Men hur som helst:

Hoppas att det framgick något så när att mitt förra inlägg inte var en invändning mot det du hade skrivit. Jag liksom bara "broderade" lite själv kring frågorna. Jag håller med dig i det du skrev. Och jag tror (under över alla under! :D) att jag förstod hur du menade. Den här gången, iaf! Hehehehe... Och då kände jag, nu, när jag läste ditt svar här, att du kanske uppfattat att jag tyckte ngt annat än det jag gjorde (och gör). Nåja...hälsa dottern, förresten. Och kolla din gästis!

2003-03-01T11:20:00.000-08:00

Min mening med förra inlägget var, för att vara övertydlig, att det inte går att diskutera lagfrågor eller säga vad man tycker om något i den vägen, eftersom man inte tillåts ha en annan åsikt än hur lagen är skriven. Jag tycker t.ex inte det är moraliskt riktigt att någon som misshandlat en annan med yxa får endast två års fängelse, och kanske släpps efter halva tiden. Men enligt lag borde jag tycka det är helt rätt. Liksom jag borde tycka det är helt rätt att vi inte har en lag som reglerar dödshjälp.

Därför sätter vi, som du säger, punkt här.

2003-03-01T10:25:00.000-08:00

Citat fr E-L:

"Det är inte alltid alla medborgare tycker att lagarna är moraliska. Det är ju ofta ganska svårt att döma alla över en kam, oavsett anledningarna bakom händelserna. Men om man inte gör det följer säkert en flodvåg av brottslighet, och det är nog däri dilemmat ligger. Vi måste kanske fortsätta att döma alla över en kam."

Det måste vi definitivt göra! Det är ju just det som är en stor vits och idé med att ha ett rättsväsende; att ha lagar - att alla medborgare, precis alla, utan hänsyn tagen till bakgrund, kunskaper, åsikter, värderingar...vad du vill - döms utifrån samma lagar och till samma straff för samma brott; d.s.v. (be)döms eller dras "över en och samma kam".

Det finns ett uttryck som heter "rättsignorans". Rättsignorans tolereras inte i svensk lag och vad det betyder, är att ingen människa kan undandra sig ansvar och därmed straff genom att hävda att den inte kände till vilka regler (lagar) som gäller. Det intressanta är alltså inte vad personen kände till utan vad den BORDE HA KÄNT TILL. Det är centralt. Och om man nu tillät att lagarna skulle kunna tolkas olika och leda till olika sanktioner beroende på t.ex. attityder hos den som brutit mot dem - då skulle snart totalt kaos råda. Och då vore det ju när allt kommer omkring fullständigt meningslöst att ha lagar öht.

Citat fr E-L:

"Det är på sätt och vis en utopi att få ett väl fungerande rättssystem som är moraliskt riktigt och som inte skadar någon oskyldig."

Mjae - det är ingen utopi. Du skriver "på sätt och vis" och jag vet inte riktigt vad du menar med det. Men för mig är det här lika enkelt som när vi hade diskussionen om ersättning till oskyldigt häktade: det finns en uppsättning regler och de har ingenting med "moral" i privatfallet att göra. Därmed inte sagt att vi skall ha (eller sträva efter) ett rättsväsende som inte "håller en hög moral". Men frågan blir ju vems moral som skall gälla; som skall vara den som lagarna återspeglar. Här handlar det helt enkelt om kollektiva beslut - som sedan alla får respektera. Svårare är det inte. Och där stannar också hela diskussionen. Om man ändå vill fortsätta den, så handlar det inte om att diskutera huruvida någon/några skulle kunna tänkas dömas annorlunda än andra. Det handlar isf om förändringar vi utifrån privata åsikter/värderingar önskar se i vårt rättssystem och där dessa sedan, om en majoritet fattar beslut om saken, får genomslagskraft i form av nya lagar och regler, som kommer att omfatta alla. Detta är då en politisk fråga mer än en rättslig.

2003-03-01T04:17:00.000-08:00

Lag och moral
Det är inte alltid alla medborgare tycker att lagarna är moraliska. Det är ju ofta ganska svårt att döma alla över en kam, oavsett anledningarna bakom händelserna. Men om man inte gör det följer säkert en flodvåg av brottslighet, och det är nog däri dilemmat ligger. Vi måste kanske fortsätta att döma alla över en kam.

Människor som vill ha god moral verkar försöka ändra sina attityder för att få dem att stämma bättre med lagarna. Kanske för att själva inte verka kriminella. Ett exempel är händelsen nyligen, då en 22-årig kille hjälpte sin mamma att dö - så att säga dödshjälp, vilket ju inte är tillåtet i Sverige. Nu riskerar han - helt naturligt - att dömas för mord eller åtminstone dråp.

Om dödshjälp tycker många olika, men ingen vågar nog säga rent ut att han kunde få lägre straff för att han handlat av medkänsla, eftersom de inte har lagen på sin sida och därför skulle stödja mördare. Men många har sett sina barn eller föräldrar plågas i åratal, och själva hört dem be om hjälp att få dö.

När en handfull läsare (oj! Vilka dvärgar! ;=)) intervjuades väldigt kort om händelsen i en tidning, om ifall de tyckte 22-åringen kunde få ett sänkt straff därför att han bara ville hjälpa sin mamma (vars pappa också tyckte det var en bra handling), var det som om ingen vågade svara enligt sin egen inre moral, även om det framgick att de egentligen kunde tänka sig att det kanske var bäst för mamman. De utgick från lagen och svarade därefter. Vilket i och för sig är riktigt.

Men vad var då meningen med att fråga dem? Vi kommer aldrig att fullt ut kunna tycka öppet att något är rätt eller fel över lag i många frågor, eftersom de är för svåra att dra i detalj, över en kam.

Likadant kan det säkert vara när man som vi gjorde, diskuterar skadestånd. ;=) Ibland får man helt enkelt inte ihop ekvationerna, för det är inte fysiskt möjligt att acceptera alla tänkbara fall såsom lagen tycker att de ska tolkas. Det är på sätt och vis en utopi att få ett väl fungerande rättssystem som är moraliskt riktigt och som inte skadar någon oskyldig. Det enklaste vore kanske att ändra lagarna mer på detaljnivå, så att de bättre passar in på varje specifikt fall...?

2003-02-21T00:13:00.000-08:00

Du sitter nog uppe lite för länge om nätterna, Carina, och blir allt snällare. ;=) Jag är inte någon bra förebild om man vill tygla sitt heta humör. Haha!!! Men där fick jag åtminstone mig ett gott skratt! Skriftligen går det väl att tygla sig - men "IRL"? Ha! ;=)

Nej, det är inte så att vi har riktigt samma uppfattning - du har inte bara missuppfattat mig.

Min uppfattning i frågan är lite mer flytande och skiljer sig från din, när det gäller utsläppta misstänkta personer. Det gäller främst när man vet att det finns skyldiga som går fria i just det brott som de misstänkta kan tänkas vara inblandade i. Man kanske kan säga att jag inte automatiskt ser misstänkta häktade som brottsoffer.

Tycker detta var väldigt svårt att diskutera, jag känner till för lite om hur det funkar, egentligen. Men min syn på olika alternativ kan jag inte skriva så mycket mer om än så här, om du inte hittar någon annan infallsvinkel.

2003-02-20T15:51:00.000-08:00

Jag sitter här i den begynnande natten och läser...och jag tänker, mer och mer för varje timme som går, att det måste vara så att hela diskussionen bygger på ett enda stort missförstånd? Jag tänker: "Åhå! När jag uppfattat att E-L menat att ngn skulle behöva aktivt bevisa sin oskuld för att få den här ersättningen så har hon bara menat att den skall utbetalas först när rättegången är klar?".

Är det så du menat, E-L? Det är inte klokt, isf...Men försök att förstå mig lite också, ty du skrev faktiskt så här:

"En person som fortfarande finns bland de misstänkta i en mordutredning ser jag inte som en oskyldig med självklar rätt till skadestånd. Först när en skyldig person har pekats ut och de övriga inte längre är misstänkta för brottet, kan skadestånd (som bedöms rimliga och nödvändiga) betalas ut, tycker jag."

Jag tyckte liksom att tolkningen var glasklar?

Och så blir jag förvirrad. Nu senast skrev du (istället?):

"Att brottsoffer får ersättning för lidande är för mig självklart, och jag tycker de ska få det även utan att förövaren hittats, om det är bevisat att han eller hon råkat ut för exempelvis en smitningsolycka i trafiken. Det är inte så att man ska bevisa att någon förövare är skyldig, utan istället bevisa att offret råkat ut för ett brott."

Ja; jag vet snart ingenting - den här diskussionen kanske mår bäst av att få dö ut?

Jo! En sak vet jag!

Titta på vad jag skrev sist i mitt förra inlägg. Titta på det! Är det inte lite...syrligt? Mjae...själv har jag nog mest velat skoja lite. Visst - lite spydig är jag...som jag kan bli det. Jag avser det emellertid inte så illa - men säkerligen kan det uppfattas så!

Då vill jag skriva, i det som nu faktiskt blivit natt:

Vem tror ni det är som lärt Carina att tygla sitt alltför heta humör när det är nödvändigt att göra det? Vem tror ni "bollar ned" en upphetsad och echaufferad Carina till en mer sansad tonart - när det är läge? Vem tror ni lärt mig att det visserligen är kul att leka med ord; visa andra vilken verbal förmåga man har...men att det kanske likväl är idiotiskt att göra det om det mest leder till missförstånd?

Eva-Lena. Där har ni svaret. Det är hon.

Så min lilla ängel (ja, ja, ja - jag VET att du inte är mkt för stora ord och att du kanske blir lite generad?): jag tycker så mkt om dig och menar aldrig saker så klumpiga som jag kanske ibland får till dem. Hoppas att du känner dig säker på det, iaf. Sedan får det vara hur det vill med diskussioner och annat.

2003-02-20T13:13:00.000-08:00

Ersättning till oskyldigt häktade personer betalas alltså ut först då en misstänkt friats i rätten, d.v.s. visats hela tiden just varit oskyldig. Kanske har det här skett ett missförstånd som lett till att vi i vår diskussion inte helt förstått varandra. För mig har det hela tiden varit självklart att detta är vad som gäller. Om du trott ngt annat så läser man ju helt plötsligt dina inlägg i ett annat ljus! Men uppriktigt sagt föll det mig aldrig ens in att det kunde vara så och jag citerar ur artikeln i Expressen:

"och båda föräldrarna friades. Därför har justitiekanslern beslutat att de har rätt till skadestånd."

Notera ordet "därför".

Ditt "P.S" i ditt senaste inlägg förstår jag öht ej. Naturligtvis är det väl rimligt att "lidandet" inte kan anses ha varit större i häktet än i en fängelsecell. Dock är säkerligen "lidandet" större i häktet än i t.ex. den egna bostaden, som det väl är rimligt att en oskyldig person skulle ha fått vistas i. Och det är ju just det varom hela frågan handlar: ersättning utgår till oskyldiga människor, inte till skyldiga.

Nu har du ju skrivit att du ej har någon lust att "gräva i" detta - och det får jag respektera. Ett alternativ om man inte vill diskutera en utsaga är ju då att helt avstå från den.

2003-02-20T12:56:00.000-08:00

Bara ett kort stycke - håller på att somna...
Det som förvånade mig var att du påstod att jag skrev utifrån en känslomässig grund, för jag kunde inte se varifrån du fick det.

Att brottsoffer får ersättning för lidande är för mig självklart, och jag tycker de ska få det även utan att förövaren hittats, om det är bevisat att han eller hon råkat ut för exempelvis en smitningsolycka i trafiken. Det är inte så att man ska bevisa att någon förövare är skyldig, utan istället bevisa att offret råkat ut för ett brott.

För det mesta har inte förövarna de pengar som behövs till offret, så skattemedel och fonder ger dem nog det mesta. Tror jag...?

När det gäller människor som fortfarande är misstänkta efter det att de släpps ur häktet, tycker jag inte de ska få ersättning för lidande förrän de är uteslutna från att vara just misstänkta för brott. Jag trodde att sådana ersättningar har gått ut, men jag kanske har missuppfattat det. Det är i alla fall just dem jag är emot.

P.S. Det kan förresten inte bevisas att de som är skyldiga men ännu inte överbevisade har lidit mer i häktet än de skulle ha gjort i fängelsecellen, som skulle ha varit fallet om man hade sett att personen är skyldig. Men det är något jag inte har lust att gräva i. ;=)

2003-02-20T12:37:00.000-08:00

Hej,

När du skriver: "Jag blandar inte in känslor. Det gör däremot de jurister som ser till att skadestånd ska utdelas för lidande och inte bara för uteblivna arbetsinkomster."

....

så blir det för mig lite av Grönköpings-logik. Så här menar jag då:

"Lidande" - det är ju självklart ett uttryck för "känslor". Självklart. Men det är ju inte samma sak som att man blandar in känslor i bedömningen av ev ersättning! - den sker ju på de grunder vårt rättsväsende är uppbyggda kring - ingenting annat. Och de har ingenting med känslor att göra. "Lidande" är bara ett ord man använder som en etikett för de konsekvenser det brott som förövats mot en person (i det här fallet en oskyldig person som suttit häktad) lett till. Underkänner du allmänt rätten för människor att få ekonomisk ersättning för annat än förlorad arbetsinkomst? Alltså att du allmänt menar att "lidande" aldrig skall ersättas? T.ex. skulle en person som blivit fysiskt misshandlad ha rätt enbart till förlorad arbetsintäkt? Är det så du menar?

Att "lidandet" bedöms på sakliga och inte känslomässiga grunder visas av det faktum att lidandet bedöms vara lika stort oavsett vilken människa det handlar om (det är åtminstone vad jag har förstått gäller). Ersättningen kan totalt bli olika stor i olika fall, beroende på bl.a. att människor får olika stor ersättning för förlorad arbetsinkomst (av förklarliga orsaker). Men själva lidandet bedöms lika för alla, om jag inte har missat ngt. (Och här avser jag enbart fallen då människor just suttit oskyldigt häktade.)

Och är det nu inte ett "lidande" att bli berövad sin frihet fastän man är och varit oskyldig? Det måtte det väl ändå vara?! Vad skulle etiketten annars sättas till?

Det är också så att en person som suttit häktad inte får ersättning så fort den släpps ur häktet. Ersättningen utbetalas först efter avslutad rättegång och om personen då ej dömts som skyldig, d.v.s. bevisat varit oskyldig hela tiden. Det du skriver: "vi vet inte värdet på den som släppts ur häktet" är riktigt - men efter rättegång vet vi. Och det är då pengarna betalas ut.

Vidare skriver du att "brottsoffer" ej får skadestånd förrän de "bevisats vara offer". Men glömmer du inte ngt väldigt viktigt då?: i det fallet har du just situationen att ngn måste dömas som skyldig för att skadestånd skall kunna utges: det är ju nämligen den som förövat brottet som blir skadeståndsskyldig. I det fall vi diskuterar finns det, klarlagt, en skyldig: nämligen samhället som berövat en oskyldig människa friheten. Förutsatt att du alltså uppfattar det som riktigt dels att ett brottsoffer ej tillerkänns skadestånd om ingen skyldig till brottet står att finna (d.v.s. att den som ev varit misstänkt för brottet ej dömts som skyldig, därmed är oskyldig och därmed, också, slipper betala ett skadestånd) samtidigt som du upplever det rätt att skadestånd utbetalas om någon kan dömas för brottet, har du ju punkterat din egen logik.

Och så vill jag avsluta med att skriva en sak:

Att man har olika uppfattning i sak betyder inte att någon av två eller flera "inte förstår" den (de) andra som deltar i en diskussion. Det betyder bara att man har olika åsikt i sak. Om det är ngt jag inte förstår avs hur du menar - då frågar jag (vilket jag bl.a. gjort på flera ställen i detta inlägg). F.ö. uttrycker jag det som är min åsikt, vilket inte nödvändigtvis behöver vara din.

2003-02-20T07:41:00.000-08:00

Skadestånd till misstänkta
För att svara Carina:
Jag blandar inte in känslor. Det gör däremot de jurister som ser till att skadestånd ska utdelas för lidande och inte bara för uteblivna arbetsinkomster. Lidande innebär som vi vet känslor, medan jag inte på något sätt berört känslor, så jag tror fortfarande inte att du förstår mig.

Jag ser det inte som svart eller vitt eller med känslor, utan mer kvantfysikaliskt: vi vet inte värdet på den som släppts ur häktet om han eller hon anses misstänkt och man inte har lagt ner undersökningen helt. Framöver kan alltså personen komma att ses som skyldig eller oskyldig, då nya bevis framkommer. Men fram tills dess, har den misstänkta människan värdet "oskyldig eller skyldig". Bara personen själv känner till vilket. Vi kan gärna betrakta människan som oskyldig, det har jag verkligen inget emot, men han eller hon ÄR något annat. Betraktelsen ligger endast i vår föreställningsvärd och är så att säga kvantfysikalisk för alla andra utom den som vet sanningen.

Jag ska försöka förklara mig bättre med ett jämförelseexempel:
Skadestånd brukar delas ut till brottsoffer som bevisats vara offer - annars får de inget skadestånd.

2003-02-20T06:48:00.000-08:00

Citat fr E-L:

...skall en misstänkt person få skadestånd innan det ens är uppgjort att någon annan är den skyldige? Detta är inte helt lätt att hitta svar på...

Mitt svar blir: Jo! Det är utomordentligt lätt att hitta ett svar på den frågan. Och svaret är att det är fullständigt självklart att en människa som suttit häktad misstänkt för ett brott med som sedan inte befinns skyldig skall ha rätt till sådan ersättning. Fullständigt själv- och solklart.

F.ö.:

Tack för att du utvecklade ditt resonemang! Ty det var precis detta jag menade måste den vara logiska fortsättningen på (eller kanske snarare bakgrunden till) det du skrev i Rullen: om man resonerar som du så bygger det på att man inte betraktar en misstänkt som helt oskyldig.

Men det är just det man skall göra. Att man är misstänkt för ett brott betyder inte att man är skyldig. Inte alls. Skyldig blir man först då man dömts som skyldig. Fram till dess är man fullständigt oskyldig och skall så betraktas.

Och det är detta jag menar är så oerhört centralt! Det är ju en av de hörnstenar vi bygger vårt rättsväsende på.

En annan sak:

Du tar själv upp frågan om hur ofta/länge folk skall kunna häktas/hållas häktade. Och det här har ju med saken att göra: om man fick utökade möjligheter att hålla människor häktade på så sätt att man behövde betala ut ersättning i efterhand enbart om samma människor befanns oskyldiga så är det ju mkt tänkbart att man skulle bli betydligt mer "vidlyftig" avs att häkta. Nu finns det andra kriterier som skall vara uppfyllda för att man skall kunna häkta människor. Men det är inte alls osannolikt att sådana här förändringar skulle påverka antalet häktningar och också tiden då människor sitter häktade "uppåt". Det vore isf en synnerligen rättsosäker utveckling!

Som jag uppfattar detta så handlar det om huruvida man väljer, som människa, att blanda in "känslor" i sitt resonemang eller ej. Och visst ligger det nära till hands, herregud; ja!, att göra det. I det aktuella rättsfallet, t.ex., så berörs vi så fruktansvärt illa av det som hänt: ett litet barn har tagits av daga och att då få reda ut vem begått detta vidriga dåd blir så viktigt att vi kanske slirar i våra tankegångar. Det vänder sig i magen på oss vid tanken på att en gärningsman skulle kunna gå fri från ett sådant brott p.g.a. av det vi kanske, emotionellt påverkade, ser som "rättsliga teknikaliteter". När man därtill lägger att vi kan sitta och läsa om hur de som varit misstänkta för brottet nu kommer att få ersättning för den tid de suttit häktade så är det inte svårt att förstå att vi blir upprörda.

Men för att skala bort alla irrelevanta kringomständigheter: känslor hör inte hemma i resonemanget. Inte i det rättsliga resonemanget. Att vi sedan tänker känslomässigt utanför det resonemanget - det är en sak som är fullständigt förståelig. Om vi bara inte börjar kräva att rättsväsendet skall börja ta hänsyn till känslomässiga överväganden, så är det ju helt okej att tänka så.

2003-02-20T06:03:00.000-08:00

Skadestånd till misstänkta brottslingar
Jag kanske ska förklara mig lite mer här, så ni förstår vad jag menade i Rullen.

En person som fortfarande finns bland de misstänkta i en mordutredning ser jag inte som en oskyldig med självklar rätt till skadestånd. Först när en skyldig person har pekats ut och de övriga inte längre är misstänkta för brottet, kan skadestånd (som bedöms rimliga och nödvändiga) betalas ut, tycker jag.

Kanske håller man dessutom människor häktade i onödan, under utredningear? Skulle man kunna släppa dem fria under tiden för att inte bygga upp så stora skattekostnader i form av skadestånd? Vid "enkla" brott är det väl så, men när det gäller mord måste man kanske inse att den eller de skyldiga inte precis är i psykisk balans, och kan vara farlig(a) för samhället. Vem vill ha mördare lösa?

Å andra sidan är långt ifrån alla misstänkta skyldiga, det är jag medveten om. Frågan jag ställer är bara: skall en misstänkt person få skadestånd innan det ens är uppgjort att någon annan är den skyldige? Detta är inte helt lätt att hitta svar på, men något är alltså galet, tycker jag.

2003-02-20T05:41:00.000-08:00

I svensk press har ett rättsfall berörts de senaste dagarna. En kortfattad artikel om rättsfallet finns här.

Och i E-L:s gästbok skrev jag följande, som svar på det hon skrivit i sin Rulle (nr 60) om saken:

En mkt viktig och absolut central; totalt grundläggande!, del i vårt rättsväsende är att varje människa som inte befunnits skyldig till ett brott är oskyldig. Helt och hållet oskyldig. Inte ett uns skyldig. Detta är en fundamental princip av yttersta vikt.

Nästa viktiga princip är följande: ingen oskyldig människa skall behöva acceptera ett frihetsberövande av den egna personen; ej ens för en sekund - en demokrati tolererar aldrig sådant (och därför kan man diskutera hur "värnplikt" kan ingå i det svenska samhället). Mot detta måste ställas det du, E-L, själv tar upp: den självklara samhällsnyttan av att kunna reda ut, så långt det går, vem eller vilka som begått ett brott. Vi måste alltså kunna, tillfälligt; ibland, beröva människor friheten för att avgöra om de är skyldiga till ett brott eller ej och detta skulle kunna sammanfattas i det klassiska "motsatsen vore orimlig". (Att demokratier ser frihetsberövandet av en oskyldig människa som så oerhört allvarligt, är också förklaringen till att de ekonomiska ersättningsnivåerna i Sverige för just oskyldiga som suttit häktade ligger så högt relaterat till andra ersättningar som kan utbetalas.)

Vi har två principer: den som inte befunnits skyldig är oskyldig och en oskyldig människa skall inte behöva acceptera ett frihetsberövande.

Om man, som du gjort i Rullen, uttrycker åsikten att personerna som det handlar om i det aktuella rättsfallet skulle ha behövt "bevisas oskyldiga" för att få ekonomisk ersättning för den tid de suttit häktade, måste man alltså invända mot någon av dessa principer. Det hoppas jag att du inte gör, vid närmare eftertanke?

Jag skriver om saken här nu, eftersom jag tycker att den är så oerhört viktig att diskutera och jag kan inte gärna föra jättelånga debatter i E-L:s gästbok.

2003-02-19T14:18:00.000-08:00

Hej Frida!

Näe, det förstår jag!...att du inte kommer in på Spray-adressen. Det är ett skämt!!! Jag har försökt maila med Spray och vet du vad de svarar? Inte det, nej!...men då skall jag berätta det: de svarar att det handlar om "naturlig seghet på servern". Va?! Det är starkt!

Näe...så att det där...det kan jag nog glömma. Jag hade tänkt att jag skulle ha det där forumet kvar och ha det som privat hemsida (när det nu inte funkade att ha det som diskussionsforum). Men det går inte det heller! Det är omöjligt att ens accessa sidorna - större delen av dygnet. Äe...det är ett skämt.

Men nu har du hittat hit iaf och det var ju tur det! ;-)

Det är så här att du måste ha ett slags konto för att skriva här. Men det verkar du ha - du har ju skrivit. Vet du vad - jag skall maila E-L för säkerhets skull (om du inte har hennes mailadress kvar) och så får hon maila dig...så kan ni reda ut frågor du kan ha. Det är inte komplicerat - inte alls. Och egentligen verkar du väl ha fattat det du behöver fatta - du har ju fått till ett inlägg! Eller? *skratt* Nämen...jag mailar E-L - och så får ni maila.

Vilken soppa - vettu! Har du sett den där reklamfilmen, för...ja, det är någon "soppsort", iaf. Och så är det ngn som börjar någon harang att "den och den har ett förhållande med den och den och den och den har ett annat förhållande med den och den"...och - ja. Och då är det en tjej i filmen som säger: "Vilken soppa!" - och så tänker hon då på soppan hon sitter och äter (vilken är den man gör reklam för, förstås). Det är väl ung som det funkar på Spray-adressen! *elak Carina*

Jamen, välkommen, då! Det var väl kul! :D

2003-02-19T11:01:00.000-08:00

Hejsan tjejer!!
Då har jag hittat hit.
Kommer inte in på Debatt på spray adressen, men hade fått mail från Eva-Lena, så nu har jag hittat hit.
Skicka mig gärna en förklaring på hur det fungerar här.
Förstår inte särskilt mycket.

Ha det bra!!

Frida

2003-02-18T03:00:00.000-08:00

Jajamensan - här kommer den. Den nya debatten, alltså.

Nämen....det kanske är våren eller så?...men jag känner mig provokativ och konstig. Alltså: synpunkter på Irak-krisen; specifika och mer allmänna?

2003-02-17T14:49:00.000-08:00

Nej, vi kommer väl kanske inte längre än så här. Men då har vi ändå kommit en bra bit på väg, tycker jag! Det gör man ju alltid när man lyssnar till vad ngn annan tycker och tänker. Och snart nog tar ju nästa intressanta debatt vid här!

Dags att lägga ned örat lite snart, tror jag... ;-)

2003-02-17T10:49:00.000-08:00

Mobiltelefoner, forts.
Tack för det långa inlägget. Jag förstod från början att det var så du menade, i det stora hela.

Eftersom teletekniken ligger inom min egen utbildningsram, känner jag väl till vad man kan använda den till, så det är inte så att jag är omedveten om möjligheterna. Tack vare dem är jag tvärtom ganska irriterad på att man står och stampar på samma ställe. Jag är inte rädd för förändringar - men IT-branschen är det! Så mina tankar är kanske egentligen motriktade mot vad du trott.

Med säkerhet tänkte jag inte bara på att strålningsriskerna inte är utredda innan man tillåts bygga ut master och antenner, utan på användningsområdet för tekniken. Larm av olika slag, sensorer och nivåvakter, styrsystem, mätare, lås, bevakning, sjukvårdsutrustning, tunnelsäkerhet och kommunikation däri osv - helt enkelt en av många grenar inom telekomindustrin som man kunde ägna sig mycket mer åt än man gör idag, istället för att ständigt ta fram fler och fler "gulliga mobiltelefoner".

Det är ju så att PC-branschen har fått ligga lågt en tid, för att marknaden är mättad. Man har (sunt nog) insett att de flesta har datorer hemma nu; att kon är mjölkad så gott det går. Privatpersoner vill inte uppgradera så ofta som branschen vill bygga nytt, och därför har många datorbyggare fått byta inriktning. Konkurrensen och priskrigen har varit svåra. Det är inte alltid lätt när alla vill göra samma sak och man slåss om samma kaka, men man har åtminstone förstått varför det går dåligt i PC-branschen, och accepterat att man inte kan fortsätta i samma gamla spår. Och inte heller självklart tiggt om ännu mer pengar från staten.

Sedan efterfrågan på mobiltelefonerna sjunkit, har man däremot bara stått med gapande munnar och förvånat tittat på. Man har ropat på hjälp, utan att själva göra annat än att trycka ut ytterligare 20 nya modeller i senaste vevan. Hrm... vad ska vi ha dem till? Och om alla skulle köpa dem för att vara snälla mot branschen (som ett experiment), hur mycket bättre får vi det då här i landet - leder det till något i sin tur (i andra branscher, t.ex), som leder till något kul/ nyttigt/ nödvändigt/ utvecklande? Jag talar om synergieffekter också, alltså.

Ja... vad kunde energin och kunskaperna inom telekomindustrin ha använts till istället? I mina ögon är de flesta rörelser i samhället ganska sjuka, i jakten på snabba pengar. Bara några få tjänar ju på det (till att börja med, men alla drabbas i slutänden på något vis), medan resten ganska snart blir lurade. I detta fall av kejsarens nya kläder. Utan att vilja erkänna det. Man tigger istället pengar från staten, för att hålla skenet uppe om att det handlar om en "riktig näring".

Tja... vi kommer kanske inte längre än så här? ;=)

2003-02-17T09:22:00.000-08:00

Jag tänkte att jag skulle försöka ge en mer total syn på vad jag tycker i den här frågan. Jag fortsätter gärna debatten om så önskas, men jag undrar också om det inte är så helt enkelt att här har vi olika inställning och det kanske är lite av "öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två"? Jag vet inte, men kanske? ;-)

Det var ju så att E-L skrev om detta i sin Rulle, ursprungligen. I en dagbok uttrycker man sig väl lite mer personligt och jag skrattade gott när jag läste om de "fräcka gubbarna" i mobiltelefonbranschen. Jag liksom såg framför mig feta farbröder från en stor och välkänd *host* företagskoncern stå där och stampa i regeringens förmak - med beloppet redan ifyllt på en check: "Vänligen betala så att vi kan lattja vidare!". Och det var den förståelsen inför vad E-L förmodligen tänkte på, som jag försökte uttrycka när jag skrev om "pojkarna" och deras "lekstuga".

Om jag inte tidigare har fått fram budskapet att jag tycker att E-L:s kritik av telekombranschen är både intressant och viktig (men det hoppas jag att jag har; inte minst på så sätt att jag ju själv var den som ville få diskutera saken här) så är det iaf så det är. Anna skrev ju här nu om detta med hur omstruktureringar i vårt näringsliv kan vara alldeles nödvändiga men hur de ändå alltid kommer att möta motstånd; förmodligen beroende på så enkla saker som den mänskliga tendensen att hålla fast vid det man har och vara lite rädd (nästan) för det nya och det okända (för att inte tala om att förändringar kräver ngt av människor - och sådant är ju alltid jobbigt!). Anna tog ex:et med jordbrukets effektivisering och omdaning, på sin tid. Ett annat ex skulle kunna vara när man krävde katalysatorrening av bilindustrin. Det blev ett ramaskri - och företrädare för bilindustrin stod i rad i regeringens korridorer och deklarerade med en mun att om detta blev verklighet, då var det samma sak som bilindustrins död. Man genomförde ju verkligen kravet på obligatorisk katalysatorrening - och bilindustrin överlevde. Den anpassade sig efter de nya kraven.

Så: att kritisera en bransch och framför allt kräva saker av den är inte fel. Särskilt centralt blir det att kräva saker om man går in med stödåtgärder.

Och jag kan också se delar i E-L:s kritik som jag tycker är riktiga. Dit hör en slags fokusering från telekombranschen på just designbiten. E-L har ju t.ex. skrivit om den strålning som mobiltelefoner avger. Detta är viktigt! - och här har man inte gjort mkt alls. Om man ställer detta mot just pysslandet med t.ex. telefonernas utseende så målas ju en inte alls positiv bild.

Men jag tycker ändå (och det är detta jag vidhåller) att kritiken s.a.s. går snett (vilket är väldigt tråkigt; eftersom den är viktig!) när man skriver att det handlar om "leksaker". Telekombranschen är för det första så mkt mer än bara mobiltelefoner. Man tillverkar växlar, röstbrevlådesystem - det finns många ex att ge.

Och dessutom: vad som är "nödvändigt" eller "nödvändiga behov" det kan ju alltid diskuteras! Jag sitter framför en PC och skriver detta. Behöver jag verkligen en PC? Ja, i mitt jobb. Men behöver jag den privat? Det kan verkligen diskuteras! Och alla dataspel som tillverkas: är de nödvändiga? Är det nödvändigt med en TV-apparat i huset? Verkligen inte! Video? Mikrovågsugn? Dammsugare? Tvättmaskin? Är det saker vi "behöver"? Tja, vem skall avgöra vad som är viktigast? För en person kanske en tvättmaskin känns viktigare än en mobiltelefon med den senaste bildtekniken. Men för en annan människa kan det vara tvärtom.

Att pumpa in pengar i telekombranschen är självklart ingenting som jag heller tycker att man skall ägna sig åt på sikt, från regeringens sida. Och man kommer heller inte att göra det. Man håller inte en bransch under armarna i evigheter; bara tillfälligt. Kraven på telekombranschen att antingen bli självförsörjande eller växla in på nya spår kommer alltså att resas automatiskt. Även internt inom branschen kommer man att inse att det är den utveckling man har att se fram emot. Detta kommer att medföra en innovationsrikedom som leder till produkter som man kan leva av att marknadsföra och sälja. En drunknande kanske visserligen ropar på hjälp, men den försöker också själv simma i land.

Sammanfattande skulle jag alltså vilja få fram budskapet att även jag ser avsevärda brister och felsatsningar inom telekombranschen men att den branschen som vilken annan bransch som helst har rätt att få frågan om tillfällig hjälp prövad och att det varmed branschen sysslar är lika litet (eller lika mkt) av "leksakshantering" som vad gäller många andra teknikintensiva företag.

Avslutningsvis ber jag om ursäkt för ett kanske alltför långt inlägg.

2003-02-17T00:30:00.000-08:00

Mobiltelefoner
De senaste fem åren eller så har mobiltelefonerna i sin roll som just telefoner varit likadana - ingen utveckling har skett i hur man pratar med varandra i telefonerna. Det är endast lek-sidan av dem som utvecklats: utseendet och det onödigt skapade behovet av att skicka bilder till varandra (som privatpersoner). Telefonerna har vi haft i evigheter, som sagt, så det är inte alls något sådant man vill "återupptäcka" eller vidareutveckla. Är folk så blinda för detta, alltså? Fascinerande!

Du frågade: "Sedan när uppbär en enda näringsgren i Sverige kostnaderna för allt leverne i vårt avlånga rike?".
Jag frågar mig också hur alla kunde släppa allt de hade för händer för att köra igång mobiltelefonprojekt, alla på en gång! Och nu när det inte längre går bra, stångar de sig i väggen. Hrm... Men jag kanske har för dålig insyn i branschen. Kanske är det bara så, helt enkelt.

P.S. Jag kände inte heller till det som Anna berättade om bruksorter, och tyckte också det var intressant att få läsa om.

2003-02-16T15:14:00.000-08:00

Okej....först om det Anna skrev (skönt att höra att ungarna mår bra, förresten!...men jag kom inte in på din sida när jag skulle kolla bilder...det var bara ngn timme sedan...ja, ja - jag får pröva igen):

Jo! Absolut - är det ngn som ser det viktiga i att vi hela tiden går vidare, i livet och i samhället, så är det jag! Absolut....och just det här som du skriver om: att kunna se invarianterna: förut lade man ned mkt jordbruk (och då gnälldes det om detta) och nu är det tung industri som "rasar" (och då gnälls det om det...)...och om hundra eller tvåhundra år så är det ngn annan förändring människor tjafsar om och är rädda för. Det enda jag ville försöka säga är att en viss försiktighet är viktig. Jag är alltså rent personligen väl medveten om vikten av (och förespråkar också själv) en konstant och kontinuerlig anpassning av samhället utifrån rådande förutsättningar av olika slag.

Oerhört intressant tycker jag att det var att läsa om detta med bruksorter! Jag skall erkänna min okunnighet. Om jag öht har satt min fot i en bruksort så har det väl handlat om fem minuters vistelse där, eller ngt dyl. Men jag kan tänka mig hur det kan vara! Det låter inte roligt...liksom! Och jag skulle nog garanterat inte stå ut? :-(

Till Eva-Lena skulle jag vilja säga så här:

Hur kan du skriva att det inte är kommunikation man sysslar med, utan leksaker? Jag kanske hänger upp mig på det här ordet "leksaker" - men jag tycker att det är ett märkligt ord att använda! Det är väl klart att det finns ett "lekfullt" inslag i mobiltelefoni precis som det finns detta avs så mkt annat. Eller? Men grundkonceptet när det gäller mobiltelefoner är väl inte att det skall vara "leksaker". Och även om det hade handlat om detta - hade det varit ett fel? Är det fel med leksaker? Jag ser inte att det öht handlar om leksaker, som sagt, men även om det hade gjort det så hade jag inte haft ett problem med det. Och vad anbelangar att vi nu skulle vänta på att vissa har råd att köpa de allra senaste mobilmodellerna och så skulle kostnaden för att använda dessa modeller och dessas finesser innebära att "resten av samhället kan leva på detta"?! Sedan när uppbär en enda näringsgren i Sverige kostnaderna för allt leverne i vårt avlånga rike?

Japp! Det här var lite kul...med den här debatten! Så här långt ifrån varandra i åsikter undrar jag om du och jag har stått ngn gång tidigare? Så det känns lite kul att få debattera detta, faktiskt - det gör det.

Åh - vad jag trött jag är. Nu skall jag strax sova...hoppas jag.

2003-02-16T13:24:00.000-08:00

IT-branschen
Ja, det är svårt att veta om det är en svacka vi gått in i eller ej - rent allmänt inom industrin. Men det är, tycker åtminstone jag, lätt att se att det inte är kommunikation man sysslar med, utan leksaker, och det för egen vinnings skull.

Det viktigaste för IT-branschen har varit snabba pengar på att göra grejor som ungdomar tycker är söta. Gulliga fodral och möjlighet att skicka gulliga meddelanden. Nu ska man även skicka gulliga bilder till varandra. Inte är det kommunikation i ordets traditionella bemärkelse de arbetar med - inom säkerhet, infrastruktur, sjukvård eller utbildning etc. Till sådant kan man däremot använda kul-, rull- eller glidlager, för att ta ett par exempel på varför man antagligen höll stålindustrin under armarna.

Om man tagit vara på sina kunskaper inom IT och använt dem till något värdefullt, hade jag tyckt att de kunde ha fått ännu mer stöd. I själva verket är det inte så, och leksaksmarknaden är som vi alla har märkt ganska mättad. Nu måste man vänta in dem som har råd att köpa de allra senaste telefonerna utan att de egentligen behöver dem. Men det kommer väl inte att bli så dyrt för användarna att tillslut skicka sina gulliga bilder, att resten av samhället kan leva på detta!??

2003-02-16T13:10:00.000-08:00

Det är svårt att veta om en bransch är inne i en svacka eller om den mer eller mindre håller på att gå under. Och vissa brancher kanske man ändå måste ha kvar om än i begränsad utsträckning. I hela världen har samhällena rullatvidare i cykler, det som fortfarqande talas om som jättestort i svensk historia är ju industrialiserignen när landsbyggden avfolkades, lantbruket effetiviserades så att nästan inga människor gjorde mycket mer arbete än vad nästan hela befolkningen utfört några år tidigare.

Vad som inte talas lika högt om är att Industrin håller på att gå samma väg. Då skrevs det säkerligen spaltkilometer i tidningarna om hur många bönder som gick under och tvingades sälja till storbonden och flytta till stan eller emigrera. I efterhand ser vi att det var en bra och nödvändig reform för att uppnå större välfärd. Nu skrivs spaltmil om nedskärningar, nedläggningar mm i olika industrier, men att tjänstesektorn samtidigt växer och växer trots alla besparingar man gör, det talas det inte lika mycket om.

Att det går lite trögt för många rena IT-företag idag beror nog på att de traditionella IT-köparna i industrin inte kan eller vågar investera samtidigt som den privata och offentliga tjänstesektorn avvaktar för att det skrivs att det är lågkonjunktur. Tror jag alltså.

Stålindustrin vet jag förresten inte om den i sig får så mycket stöd, den ägs ju mest av utlänska intressen numera. Däremot har det ju gjort en hel det arbetsmarknadsåtgärder i stålverksbaserade orter eftersom de skurit ner på så mycket folk. De som bor i dessa orter är dessutom vana sedan evinnerliga tider att "de" (brukspatron, cheferna, staten) ska ordna allt, själv ska man stå med mössan i hand och inte säga emot, så får man smulor så man klarar sig. Bruksanda kallas det och det är fruktansvärt, för den som inte vill stå där och tigga smulor utan hittar på något eget blir illa sedd av Jante. Avvika får man INTE, och gör man det med glädje, då skryter man och det får man INTE. Så tacka fan för att de gamla bruksorterna går under.

PS: Barnen är pigga och glada, vi har varit hos mina föräldrar i stålverksbygderna i Hagfors och åkt skidor, pulka, Snowracer och spark, och tittat på uppstoppad björn,varg, räv, järv, lo, mård, mus och korp, samt äkta vargspår och vad som enligt Tova måste ha varit kamelspår.

/Anna H

2003-02-16T10:35:00.000-08:00

Okej - jag ville bara reda ut lite mer hur du menade. Nu är jag inte riktigt säker på att jag helt förstår iaf - men jag tror att jag gör det. Okej? Korrigera mig om jag har fel. Synpunkter lär du väl ha under alla omständigheter! ;-)

Till vissa delar håller jag med dig. Mobiltelefoni- och telekombranschen präglas just lite av "gubbig"- eller "grabbighet". Det är lite av "pojkarnas lekstuga"; som de ju så gärna vill hålla på med. Men jag tycker också så här:

Antingen kör ett land, t.ex. Sverige, helt och hållet den stilen att man aldrig ger statligt stöd till någon bransch. Men det gör man i det här landet. Stålindustrin är ett exempel.

Man kan diskutera det; man kan säga att så fort någon näringsgren inte är vinstgivande längre; när den inte längre bär sig - så lägg ned den och satsa på ngt annat. Men så gör vi inte alltid i det här landet. Vi säger istället att det kan finnas anledning att hålla en viss bransch under armarna i en tillfällig svacka. Omstruktureringar kanske helt enkelt inte skall ske omgående, utan att vi istället kan ha stor nytta av att en bransch överlever tillfälliga svårigheter.

Och då är frågan: skulle nu mobiltelefoni- och telekombranschen vara speciell i det här avseendet. Det är väl där jag har uppfattat att du antingen tycker det (eller att du tycker att man aldrig skall ägna sig åt konstgjord andning avs våra olika industrigrenar). Men jag håller inte med om det.

"Stål", "järn", "kullager" - det är med sådant vi byggde upp den väldfärd vi har i Sverige. Det är påtagliga saker: en glödhet klump stål som formas till olika redskap, t.ex....det är påtagligt.

"Kommunikation" är inte lika påtagligt. Men det är minst lika viktigt. "Kommunikation" är en av vårt moderna samhälles allra viktigaste byggstenar! Vi svänger oss med en rad utryck idag som inte fanns förr. "Infrastruktur" är ett sådant ord. Och även om vi kan flina åt det (det går ju alltid lite "mode" i uttryck; mode som kan förefalla löjligt) så är det faktiskt viktiga saker det handlar om. Vårt samhälle är inte längre uppbyggt först och främst av stålklumpar. Det är istället ett samhälle där "stålarna" (om man nu skulle försöka sig på en lustighet) genereras av och genom t.ex. kommunikation. Det är ett samhälle som lever på att idéer förs vidare - snabbt. Och mobiltelefoner eller annan utrustning som möjliggör detta är alltså definitivt inga "leksaker" (du använder ju faktiskt det ordet).

Det kan vara svårare att se det här! Det är ung som i skolan, när man skall lära barn matematik: vad "1+1" är; det är ngt ganska abstrakt. Men ett äpple och ett äpple till...är mer påtagligt. Ändå är den matematiska teoribildningen av yttersta vikt. Lika väl som regeln "one apple a day keeps the doctor away" gäller. Ja; jag ägnar mig åt bildspråk. Men det kan vara instruktivt att göra det ibland.

Jag stannar där, just nu...och väntar på lite ev reaktioner.

2003-02-16T03:41:00.000-08:00

Nallebranschen
Ett kort litet svar till Carina angående frågan om min Rulletext den 14/2...

Vad jag menade var att civilingenjörer borde ha utbildning nog att själva kunna vara lite mer innovativa. Som det är nu frågar de sig inte ens "vad ska jag göra nu?". De tigger istället pengar från staten, och ser inte för ett ögonblick sina grova felsatsningar eller varför affärerna går dåligt. De har helt och hållet satsat på att få in kortsiktiga pengar på ett område som inte erbjuder annat än leksaker - och kejsarens nya kläder.

Vilka viktiga eller givande saker de istället borde satsa på, är inte något som jag lägger mig i. De har själva kunskaper som de kunde använda för att vända nästan vilka trender som helst, men gör det inte. Varför?

Och hur kan de med att kräva att hela Sverige ska slänga bort alla resurser på de där leksakerna (som ingen ens vet är ofarliga)? Det finns förresten redan nog med telefoner, vi behöver verkligen inte fler.

Är det konstigt att jag tycker som jag gör? Hur ser du själv på mobiltelefonbranschen, som var och varannan gubbe ägnar sig åt och kräver att alla andra också ska satsa allt på? Och varför, tror du, bryr de sig inte om något annat än sina egna ekonomiska vinningar?

2003-02-15T16:48:00.000-08:00

Hej, Mats! Då sågs vi lite grand under helgen, iaf! Och så fick du en kommentar, nu. ;-)

Men nu tänkte jag ta upp en annan sak. Och det gör jag därför att det verkar mer vettigt att diskutera saken här istället för i E-L:s gästbok (det blir liksom så långrandigt där då...).

E-L har skrivit i sin "Rulle" (Rulle nr 60) om stöd som "nallebranschen" (alltså mobiltelefoni-, telekomföretag) önskar sig. Vad E-L tycker, det framgår av "Rulle"-texten, till viss del. Jag har en fråga:

Du skriver att civilingenjörer borde ägna sig åt riktigt viktiga saker. Vad tänker du på då?

2003-02-15T10:34:00.000-08:00

Eftersom Eva-Lena kom med en önskan om att jag skulle skriva här så gör jag väl det.
Jag kan tyvärr inte hinna med alla kommentarer eftersom mitt jobb gör att jag inte kan sitta i evigheter framför datorn.
Att kommentera saker utan att ha följt hela utvecklingen här vore dumt.
Men nu har jag skrivit så vi får se om det kommer kommentarer på detta.
Dessutom har jag haft möjligheten att testa en "blog"

Om jag klarar av att skicka detta dvs :-)

2003-02-14T00:33:00.000-08:00

Ordentlig?
Jag? Tack! Åtminstone stämmer det skriftligt, men jag hoppas inte någon jag känner IRL kommenterar det där - jag tar Carinas utlåtande som en stor komplimang. ;=) Och välkomnar också jag Anna och Mats att fylla på här med sina tankegångar.

Utopier
som Anna nämnde, finns det som sagt gott om. Jag tror också att det funkar bäst om alla gör mot andra såsom man själv vill bli behandlad. Men att alla vill åt olika håll gör detta lite svårt att funka full ut, även om man följer en sådan filosofi till punkt och pricka. Allt har både fram- och baksida, vilket gör att många skulle svara "Ingen annan än jag har rätt", om man frågade om deras åsikt om hur världen borde se ut. Och det är kanske det som gör det så spännande att vara människa?

2003-02-13T15:34:00.000-08:00

Fick en chock och trodde att Eva-Lena hade genomgått total personlighetsförändring när jag läste ordet "aschlet". Eva-Lena är så ordentlig!!! Det är därför jag framstår som så extra oordentlig jämfört med henne, också (=otäckt!). Skönt att du är här nu, du också...alltså och mao! *asg*

Ty visst var det ju du! Hej på dig, min darling angel! Pussa nu kidsen godnatt, en extra gång, från mig. Mannen pussar du ju inte från mig - så det är det väl inte någon idé att jag ber dig göra. Hua! ;-)

Om det du skrev...va?...jo, men du är ju som alltid klok som en liten räka! Mer saklig än så orkar jag inte vara just nu. Somnar...

2003-02-13T14:00:00.000-08:00

Hej!
Det är väl så med alla utopier att de bara fungerar om alla människor är lika idealistiska, snälla och trevliga. Till och med kommunismen, i vars namn så mycket grymheter gjorts funkar utmärkt som tankeexperiment. Det är bara det att vägen dit inte fungerar, och när man väl är där saknas moroten och drivkraften för att föra samhället framåt. De flesta människor vill kunna göra något för egen vinning, även de mest hjälpsamma. Det är få som skulle jobba aschlet av sig för att få exakt samma ersättning som den som maskar.

Det som fungerar i längden är väl egentligen detta: Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig. En mycket klok människa sade detta för ett par tusen år sedan.

2003-02-13T12:01:00.000-08:00

För mig var det så att jag var anarkist mellan kanske 13-14 år. Jag hade väl precis börjat intressera mig för politik - och så blev jag anarkist.

Det ligger väl lite i ungdomens natur, tror jag iaf, att vara extremt sökande och experimenterande. Förhoppningsvis fortsätter man också som vuxen att söka. Men man kanske inte är beredd att pröva allt man hittar, på samma sätt som när man är ung. Man är mindre rädd som ung - man är beredd till mer "våldsamma" t.ex. lösningar o.s.v. Och särskilt mkt tror jag att man som ung vill testa saker som aldrig tidigare faktiskt testats. Ren anarki har ju faktiskt aldrig testats - och då är det ett frestande experiment att få ägna sig åt, som ung.

Det tog emellertid inte mig särskilt lång tid att inse att anarki nog ändå var en oframkomlig väg. Anarki bygger ju lite på att människor som tillåts den här yttersta friheten tar ett eget ansvar, t.ex. inte utnyttjar anarkin i egna syften. Det är det du själv skriver om: om anarkin blir egoism, då är det ju inte bra. Jag tror inte att anarkisten är egoist; målet är just, som du skriver, att förbättra för flertalet.

Men hur många människor, handen på hjärtat, är så moraliskt högtstående att de klarar att motstå alla frestelser? Inte jag, iaf.

Näe, så tyvärr behöver vi nog vissa regelsystem - för att hålla ordning på oss själva. Så vi börjar bygga regelsystem...och när vi har byggt några sådana, så måste vi bygga några till. Åtminstone tror vi det? En regel kanske behöver en viss motvikt (t.ex.) i en annan regel (det här är ju det sätt som våra lagar faktiskt är uppbyggda på). Och så rullar det hela på...en vacker dag är vi nästan snärjda i en regelsnårskog.

Som så ofta, i livet, får man nog säga sig: "Det vi har kanske inte är perfekt, men hur hade alternativen sett ut?". Det är väl den frågan en riktigt ung människa inte vill ta till sig? Som riktigt ung vill man ha allt. Och man vill också så gärna tro på utopier; på att "det perfekta" skall kunna få finnas: det absolut fria samhället där ingen skor sig på andra. Men det funkar inte så. Tyvärr. Och det lär man sig...

2003-02-13T10:37:00.000-08:00

Anarki
Jag blir lite nyfiken på vilken roll anarkister (det må även vara en "tonårsgrej", det spelar ingen roll) tycker sig ha; hur de ser på sig själva utifrån, liksom - om de någonsin tänker på det viset.

Tycker de sig vara väldigt annorlunda alla andra när det gäller attityder? Förstår de kanske inte att de flesta egentligen hade velat vara anarkister men att de insett att det inte funkar, eller tycker de att alla andra (oftast är det väl vuxna de ser som sina fiender) borde göra något bra för världen, och inte bara åka som robotar fram och tillbaka till jobbet? Eller vad? Jag är loss, jag veeet. ;=)

Vad jag egentligen undrar är kanske... hur definierar man en anarkist, till skillnad från en brottsling - är det samma sak, eller vill anarkisten bygga upp något bra medan brottslingen bara är egoist? Och hur tänker sig i så fall anarkisten att ett bra, nytt samhälle skulle kunna se ut?

2003-02-11T02:06:00.000-08:00

Åldersbyte
Det är verkligen intressant, detta med hur vi behandlar åldrar, eftersom de egentligen bara spelar fysisk roll i vårt pensionssystem. Ingen ska ju behöva jobba längre än en viss tid för att få ut pension, och ingen får heller sno åt sig pensionspengar innan det är dags (även om väldigt många har lurat till sig förtidspension), för då räcker pengarna ännu mindre till.

Vår ålder säger annars ingenting om oss, förutom att vi brukar lugna ner oss med tiden (men det är förstås relaterat till hur vi som unika individer har varit tidigare). Därför skulle vi kunna avskaffa det här med åldersbeteckningarna, förutom just i pensionssystemet, om det inte vore så svårt att hantera bankkonton och andra personliga grejor utan personnumren (bedrägerierna skulle nog öka).

Vi kunde förresten även införa könlösa namn - är det inte gammaldags att namnen säger oss vilket kön vi har? Alla skulle därmed få mer jämlika möjligheter i de första sållningarna på arbetsmarknaden med obestämd ålder och obestämt kön.

När nyheten om kvinnan som vill byta ålder kom upp för ett par veckor sedan, tänkte jag att det säkert är en bra grej att hon tar upp detta, även om det låter lustigt och ytligt vid en första reaktion. För nu skulle det kunna bli debatter om olika fördomar. Vi är som sagt inte bara ojämlika vad gäller kön, utan också ålder. Det är helt enkelt fel att anta att äldre är mer erfarna, pålitliga och smarta, t.ex, för det beror på personlighet och upplevelser. Och ingen vet vid vilken ålder en kvinna skaffar barn - om hon alls tänker göra det.

2003-02-10T15:12:00.000-08:00

"När jag var ung inbillade jag mig att jag var anarkist. Riv ned hela skiten och börja om på nytt var parollen. Men det fungerar nog inte heller vi kommer nog inte ifrån vår fundamentala överlevnadsinstinkt, samla i ladorna så mycket du kan och försvara varje sädeskorn så andra inte kommer åt dem. Kontroll är viktig, vi måste registrera våra medmänniskor, personnummer, DNA-prov med mera. Inget sädeskorn får gå till spillo."

Skrev Jan. Och så är det nog. Som ung själv inte bara inbillade jag mig att jag var anarkist - jag var det. Och sedan insåg jag också att det nog tyvärr var en oframkomlig väg? Men varför?

Också jag tror att det handlar om ett grundläggande kontrollbehov hos människor, som kanske i sin tur bottnar i rädsla och otrygghet? Hjälper kontrollerna? Jag vet inte: vårt samhälle är inte direkt befriat från brott. Den som vill bryta mot reglerna; mot "kontrollerna", gör det i regel på det mest effektiva sätt! Den redan hederlige medborgaren beställer ett nytt ID-kort på posten och visar sedan upp detta ID-kort i tid och otid. Den som inte är fullt lika hederlig förfalskar ett ID-kort - och klarar sig ofta undan med det! Så vad tjänar kontrollerna för syfte? Att invagga oss i falsk trygghet? Är kontrollerna mest till för att få oss att tro att vi har just...kontroll? När vi inte alls har det!

Hm...

Avslutande lurig fråga till Jan: det här med "DNA" och "inga sädeskorn som får gå till spillo"? Skall jag tolka det som en uppmaning till svenska folket: "Använd alltid kondom!". Eller? *spelar dum och skojar lite*

2003-02-10T12:38:00.000-08:00

Åldersbyte
Det var inte speciellt förvånande att kvinnan inte fick ändra sitt personnummer. Vi lever i ett samhälle där regler och förordningar går före medmänsklighet och acceptans av udda behov. Varje dag drabbas vi av de stelbenta byråkraternas oförmåga att förstå annat än sitt regelverk. Vid överklagande av en parkeringsbot fick jag till svar att man endast bedömde om det fanns lagrum för boten. Det var inte intressant med de faktiska omständigheterna man gick helt och hållet på parkeringsvaktens utsaga.
Skattetillägg fick jag när jag överförde fondpengar till en annan fond utan att deklarera detta trots att bankpersonal hade sagt till mig att det gick bra att göra så. Det är naturligtvis förståligt att det måste fungera på detta sätt, varje enskild medborgares missnöje kan inte behandlas separat och vem skall man tro på. Ärliga människor och människor med udda behov får ofta betala för andra personers oförmåga att trycka tillbaka sin girighet och vilja att alltid försöka sko sig. Samhället bygger upp ett skyddssystem mot utnyttjande av dess resurser vilket omöjliggör individuell behandling av dess medborgare. När jag var ung inbillade jag mig att jag var anarkist. Riv ned hela skiten och börja om på nytt var parollen. Men det fungerar nog inte heller vi kommer nog inte ifrån vår fundamentala överlevnadsinstinkt, samla i ladorna så mycket du kan och försvara varje sädeskorn så andra inte kommer åt dem. Kontroll är viktig, vi måste registrera våra medmänniskor, personnummer, DNA-prov med mera. Inget sädeskorn får gå till spillo.

2003-02-10T03:25:00.000-08:00

Åldersbyte
I Aftonbladets nätupplaga finns en intressant artikel, som jag hittade via en länk som givits i en dagbok jag läser.

Artikeln berättar om hur en kvinna hos RFV begärt att få sitt personnummer ändrat på så sätt att resultatet skulle bli att hon vore född tio år senare än hon i verkligheten är.

Först kanske man skrattar lite; jag gjorde det iaf. Men när man sedan börjar fundera...

Kvinnan har fått avslag på sin ansökan (ganska väntat?). Motiveringarna till avslaget handlar om saker som att pensionssystemet inte fungerar som tänkt om folk har "fel ålder". Rätt till studiemedel har tydligen också anförts som ett sakskäl för avslag? Samt att någon annan eller några andra, om kvinnan hade givits rätt till "ålderbyte", skulle ha kunnat ansöka om att få bli under femton år gammal - för att slippa straff! Löjligare försök till argumentering har jag sällan hört...man både kunde och borde väl titta på kringomständigheter i det enskilda fallet, innan man fattade beslut i liknande ärenden.

Vad konstituerar ålder? Är det verkligen så att det är sex siffror på en rad och i en rad datasystem som är det viktiga? Jag tänker på den här kampanjen som Systembolaget hade, där man uppmanade folk att visa leg eftersom det är så svårt att avgöra folks ålder. Jag tänker på en kompis som ännu vid 33 års ålder fick just visa leg på Systembolaget; i princip varje gång. Har ålder med död att göra? Verkligen inte alltid! Vad har med ålder att göra? Personlig utveckling och mognad? Bah!!!....

Kvinnan anförde som skäl för sin önskan att få byta ålder att hon dels skulle ha lättare att få ett arbete om hon vore yngre, dels skulle hon (och det var väl här, i artikeln, som mina smilband fick en viss gymnastik!?) lättare kunna träffa en man. Och då tänker man ju först att det vore lite "oärligt" av kvinnan att "låtsas" vara tio år yngre. En "infångad" *skratt* äkta man skulle kunna känna sig "lurad på konfekten"? T.ex. skulle han kanske tro att hon kunde bli mamma...men att det blev svårt då (kvinnan är tydligen 47 år idag). Och visst...det skulle kunna vara ett skäl. Men varför skulle hon inte ha kunnat berätta det för mannen ifråga? Det finns väl massor av parkonstellationer där det visar sig, också i s.a.s. efterhand!, att den ena inte kan bli förälder. Eller där ngn av parterna redan från början vet att den är infertil - och berättar det. Nej...jag vet inte, jag.

En arbgivare skulle kunna känna liknande saker? Det är ju larvigt!: det viktiga för en arbetsgivare skall aldrig tillåtas vara annat än hur en anställd sköter sitt jobb. Basta. Det finns ju massor av exempel där invandrare med ett "osvenskt" namn fått nej på arbeten de sökt. Men när de helt plötsligt har sökt liknande jobb och bluffat med vad de heter - så har de helt plötligt varit högintressanta för arbgivaren. Det visar väl hur irrelavanta faktorer ofta vägs in av arbgivare: jag kan inte säga att mitt hjärta direkt skulle blöda för en arbgivare som hade kommit att anställa den "föryngrade" kvinnan och sedan fått reda på "sanningen"...om hon bara hade skött sitt jobb.

Det jag känner, efter att ha läst artikeln och funderat lite, är att kvinnan ju faktiskt har sakskäl för sin ansökan och att hon är allt annat än oärlig: hon vill ju officiellt byta ålder. Och om hon nu hade fått göra det - så hade hon ju faktiskt varit tio år yngre. Hon hade alltså inte "lurat" någon alls! Och då tänker den observante läsaren genast att jag i början av detta inlägg invände mot att ålder skulle ha med siffror i datasystem att göra. Ja, egentligen har ålder ingenting med de där siffrorna att göra. Annat än på det sättet att många tar reda på vilka siffrorna är...

Näe! Jag tyckte att det hela var tankeväckande! Och att det väl visar hur fördomsfulla människor ofta är. Det var väl de fördomarna kvinnan ville slippa? Och det hade verkligen blivit intressant att följa händelseutvecklingen om hon hade fått göra det - och först sedan upplyst om sin "rätta" ålder. Hm...och tänk om utvecklingen av myndigheter hade tillåtits bli sådan att vi inte kan utgå från att en människa verkligen är född det år som uppges av myndigheterna...då kanske vi fick lov att börja bedöma personen bakom peronnumret istället för själva personnumret? Säkerligen skulle detta uppfattas som en besvärlig sak av många - de enkla lösningarna är ju alltid intressanta för lata intellekt! Härvidlag blir också ett att annat skäl som kvinnan tog upp intressant: könsbyten tillåts. Javisst! - könsbyten tillåts faktiskt och mer allmänt: ingen människa som blir förälskad kan nog känna sig förvissad om exakt hur partnerns sexualitet ser ut och var denna har sin tyngdpunkt. Men why worry? I regel inleder man ju inte förhållandet med enbart ett könsorgan? Eller med ett personnummer?

RFV:s agerande upplever jag mest som "förvåning och chock". Jag upplever att man sagt nej mycket därför att man aldrig tidigare mött denna "udda" begäran? "Det här går verkligen inte för sig!" Verkar RFV ha tyckt. Men aj, aj, aj....tänk så icke-långt vi hade kommit om människor hade accepterat "Det här går verkligen inte för sig!", i olika sammanhang.

2003-01-31T03:47:00.000-08:00

Vintern ra

Det är vår! Har ni märkt det?

Jag märkte det just idag. Jag har haft (och har) så mkt kring mig nu att dagarna bara rusat och susat förbi. Men idag såg jag det: det är vår! Kärleken kommer och kärleken går, men en sak blir det alltid och det är vår. Den bästa årstiden på hela året! Absolut den bästa...sommaren är jag inte så där jätteroad av faktiskt, hösten har på något sätt sin charm (om än rätt blåsig och blöt av och till) och vintern....jag vet inte...jag är stockholmska och "vinter" är nog ett rätt okänt begrepp för mig, faktiskt.

Men våren! Jag vet inte vad det är med våren...jo! - det vet jag, kommer jag just på! Det är pånyttfödelsen. Det är samma sak som när du vaknar en ny morgon: "Det är en ny dag; med nya möjligheter!". Med våren är det samma sak. Allt börjar om. Jordklotet rullar sakta över på andra sidan...och vaknar till.

Jag älskar våren! Mitt humör stiger massor av grader när det blir vår. Och då tänker jag...många människor mår dåligt under våren, sägs det. Jag vet faktiskt inte! Jag kan inte säga! Men jag har förstått att det är så. Jag undrar varför, isf. Jodå! Ni som känner mig sedan tidigare vet att jag självfallet har idéer och teorier även kring detta - naturligtvis. Men på djupet förstår jag nog inte ändå: i mig spritter det och leker och jag kan riktigt känna hur saven stiger - varje vår.

Och så brukar ju våren innebära kärlek, också?! Där får vi se vad denna vår kan ha i beredskap åt mig... ;-)

2003-01-30T03:40:00.000-08:00

Om detta:

Det kanske var jag som inte skulle ha skrivit om saken. Det är aldrig bra om man är alltför känslomässigt engagerad, kanske.

2003-01-30T03:37:00.000-08:00

Näe! Vad är detta?!

*skratt* - i den här frågan möts vi nog aldrig i förståelse, du och jag! :D

Män har blivit intelligentare? Var då? Det måste vara i nivån "från midjan och nedåt" du tänker på? Och jag kan visserligen hålla med om att t.o.m. den minsta lilla höjning av IQ i de regionerna avsevärt förbättrar mänsklighetens villkor. Men samtidigt utgår man ju från så oerhört låga nivåer då, att frågan är om man når så långt?

Och att tjejer eller kvinnor skulle vara mer av romantiker än män? Näe, vet du vad! Är det några som är romantiker så är det väl killar? Svävar omkring i små himlar och tror på sagor, avs det motsatta könet! Va?!

Näe, du - här är vi på kollisionskurs, åsiktsmässigt, du och jag! :D

2003-01-29T10:21:00.000-08:00

Killar och tjejer, ett litet P.S.

Ett citat från Carinas inlägg om varför tjejer tycks hänga upp sina liv på killar och att hon ser ett samband mellan detta och hysterin tonårstjejer har inför sina idoler (hela hennes inlägg):

"Jag ser det alltså som resultatet av negativa beteendemönster som inlärts medan du kanske ser det som mer ett praktiskt beteende, om t.ex. en egen stabil ekonomi saknades?"

Jag håller med dig i mycket, men själva hysterin och besattheten i idolerna tror jag beror på något helt annat.

Dessutom tror jag inte att tjejer hänger upp sina liv på killarna så mycket längre, eftersom de vet att de kan utbilda sig och skaffa egna bra jobb, precis som många av killarna. Förr kunde tjejerna inte få jobb så lätt, och det fanns heller ingen barnomsorg, så det var liksom ett kollektivt förtryck på ett mycket påtagligare sätt - tjejerna var tvungna att lita på killarnas försörjning, eftersom politikerna hade styrt upp lagarna på detta sätt. Men nu har vi kommit en bra bit på väg sedan dess: männen har utvecklats och blivit mycket intelligentare. Precis som de nu för tiden vet att djur har känslor och att vi visst kan drömma i färg, måste använda säkerhetsbälte i bilen osv, så vet de att kvinnor också är människor. Och kvinnor vet att de klarar sig själva.

Däremot verkar tjejer mycket mer romantiska än killar. Ibland undrar jag om killar över huvud taget kan vara romantiska inom sig - på riktigt...? Är det bara ett spel, tro, när det tycks hända? Just romantiken tror jag som sagt ligger bakom idolhysterin, men nu har jag upprepat mig så mycket att detta får bli sista inlägget i ämnet. ;=)

2003-01-29T10:00:00.000-08:00

Judeutrotningsförsöken

Angående Carinas inlägg här under, om 2:a världskrigets judeförföljelser, så tror jag det finns fler sätt att se på de nutida reaktionerna, till minnet av vad som hände vid Auschwitz.

Personligen tycker jag det är bra att man ofta, och på så många vis som möjligt, påminner varandra om vad som hände. T.ex om hur offren upplevde förföljelsen, tortyren och morden. Det beror på att det annars mycket lättare kan inträffa på nytt. I spänningarna mellan U.S.A och Irak kan man bland annat tydligt se hur politiker hetsar folk till att hata andra nationaliteter, och helt öppet manar till mord och krigshandlingar.

De svenskar som inte har fått ta del av detaljerad information om hur Sverige behandlade judarna, och som inte heller är inblandade i det som hände under kriget, men som däremot är beroende av att tillhöra en grupp, t.ex ett kompisgäng eller en släkt, har kanske starkast tendenser till att utöva hets, tortyr, mobbing och mord på grund av grupptryck.

Jag är absolut inte väl insatt i historien, men antar att Hitler byggde upp samma typ av grupptryck och hets hos sitt folk som Bush hos amerikanerna idag. Liksom det grupptryck som helt privat, kompisgäng och släkter emellan, utövas i Sverige mot dem som inte "passar in".

I en svår situation, då de flesta anser det viktigt att hålla ihop, kan många gå över lik för att skydda sin egen grupps värderingar och ägodelar, även så här inpå 2000-talet. Kanske för att bli accepterade av gruppen (för samhörighet och fortsatt beskydd). Kanske för att man hjärntvättats med konstgjorda attityder gentemot annorlunda människor och deras kulturer, sätt att kommunicera, utseende, sociala regler eller vad det nu kan vara.

Om vi bara låter "eliten" (starka människor med moral, eller modiga individualister, som hjälpte judarna under kriget) skriva om hur det kunde vara under den perioden, riskerar vi att glömma hur lätt många människor halkar in i grupptryckets våld. Även om det är svaga, svenska skribenter som reflekterar över judarnas lidande, ser inte jag att det skulle kunna skada minnet av historien eller insikten om den omänskliga grymheten. Däremot är det nog inte alls bra om historien begravs helt och hållet.

Överlevande och ättlingar till förföljda judar kommer alltid att förbli offer för sin historia, men de måste också hjälpa till att se vad som är bäst inför framtiden. Man kan lära av historien, även om det säkert är svårt för de som står offren nära (att se hur dåtidens förövare ytligt sett tycks ha förvandlats till dagens moralister, trots att de inte gör något för de nutida offren och är slavar under grupptrycket). Men är inte detta det bästa, att de ändå skriver om tiden då judarna skulle utrotas, utifrån det som ändå har hänt?

2003-01-27T23:51:00.000-08:00

Några känner sig tydligen kallade - men tro mig: få äro utvalda

Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av de allierade. Detta uppmärksammades under gårdagen av vissa svenska skribenter.

Inför detta reagerar jag endast på ett sätt: det hade gått bra att invända med avsky mot vad som inträffade på sin tid...redan när det inträffade.

Det gjorde man emellertid inte. Tecknen på och på sikt bevisen för vad som försiggick ute i Europa var legio - ändå valde Sverige den pronazistiska vägen. Omfattande (mkt mer omfattande än vad som normalt beskrivs i den svenska skolans s.k. "historieböcker") tyska trupptransporter tilläts i Sverige och den svenska militären tillhörde Europas absolut mest nazivänliga.

Om allt detta skrivs nuförtiden mycket litet om något alls! Däremot "förfasar man sig" ibland över "det hemska som hände". Allt detta får mig att verkligen vilja spy!

Alla länder har sin historia - så även Sverige. Det är sant att de svenskar som idag skriver om detta kanske knappt var födda då andra världskriget utspelade sig. Ändå är man en produkt av föräldrar som då levde. Så skriv er egen historia! Skriv om den istället...och skriv då om hur judiska flyktingar kastades ut ur landet, om hur Sverige upprätthöll sin s.k. "neutralitet" (och om vad detta praktiskt innebar!). Notera gärna även den historiska "revisionism" som hela tiden tillåts i svenska media - ej minst genom det fantastiska "Radio Islams" försorg!

Gör det. Och lämna allt annat därhän. Sverige ställde inte upp då det begav sig - varför skulle man försöka göra det nu? Dessutom..."ställa upp"? Ord är ord och handing är handling - och handling i detta hänseende kännetecknar sannerligen inte Sverige och svenskarna!

Andra länder ställde upp då det begav sig - och de kommer att göra det igen om det skulle behövas. Om någon skulle ha anledning att skriva om vad som på sin tid hände så vore det människor från dessa länder. Det gör de emellertid inte i någon större utsträckning. Själv är jag inte förvånad över detta:

En flaxande käft brukar normalt bero på ett ruttet samvete.

2003-01-26T09:56:00.000-08:00

Om att vara den man är - *suck*

Okej - nu tar vi en paus. Nu tar vi en paus, kikar runt lite på nätet...och så fortsätter vi om en stund. Lite har jag ändå lärt mig genom åren: om irritation när program inte funkar.

Alla andra normala människor, de gör så att de köper sig lite käckt serverutrymme och sedan installerar de ett forum. Men inte jag! Oh, no!!! Det är jag verkligen för snål för och jag reggar istället ett konto på..."ett visst, gratis ställe"...kan vi kalla det.

Att jag är snålare än snålast leder till att mina försök att installera ett fungerande forum går åt helvete. På detta reagerar jag ung lika rationellt som en krokodil. Istället för att acceptera att en massa underliga omdirigeringar samt "ständigt upp-poppande reklamfönster" som sker och finns på "gratisservern" ställer till ett rent helvete för mig och sedan dra de rimliga slutsatserna av detta, börjar jag istället fundera över hur jag skall kunna kringgå de problem som uppstår och finns. Jag kör sedan igång sådana försök att anfalla uppdykande trubbel från alla håll och kanter. Därvidlag lägger jag ned så mycket tid på saker och ting att jag många gånger om hade tjänat ekonomiskt på att lägga ned problemlösandet, vänta till nästa vardag, beställa serverutrymme och betala för det - och istället jobba med det jag är tänkt att jobba med...under alla de timmar jag nu istället jobbar med "problemen".

Men man är den man är...och jag antar att det är det ok man bär omkring i livet. Det måste ju kunna funka...om man bara förstår vad som går snett? Så man sitter där...river och sliter i kod...traskar runt bland db-kopplingar, url:er som angivits...och på sikt lär man sig en hel del. Detta känns då roligt! Att det känns "roligt" säger förmodligen en hel del om vilken tråkig person man är. Antar jag.

Det ligger också en tillfredsställelse i att få tillbringa tid med boysen. Det blir så: när man pysslar med sådana saker som jag pysslar med, så kommer man att vara omvärvd av boys. Och jag erkänner det mer än gärna: jag har alltid och kommer väl alltid att trivas bäst tillsammans med män. Detta är standarden - och i marginalen kommer sedan att finnas några få kvinnor som också passar mig - de är som jag själv. "Pojkflicka" - så kallades jag, som liten. Vilket oerhört sjukt och löjligt jävla uttryck: "pojkflicka". Jag skulle hellre vilja säga att jag var en flicka som gjorde det som passade och roade mig. Varför detta skulle ha med "pojkaktighet" att göra övergår mitt förstånd. (Och mitt förstånd är rätt stort.)

Nu är min paus snart slut - och jag skall fortsätta. Nu då? I kväll? Skall detta bli aftonen då pusselbitarna faller på plats? Kanske. Eller så händer detta i morgon. Eller dagen därpå. En sak vet jag iaf bestämt: de kommer att falla på plats. Och när de gör det - först då kommer jag att vara nöjd! "Jag grejade det!" Kommer jag att tänka. Och en känsla av djup och inre tillfredsställelse kommer att sprida sig inom mig. Jag håller gärna med!: jag har lite underliga preferenser, här i livet.

Trevlig söndagskväll till alla...förresten...

2003-01-22T10:30:00.000-08:00

Om det E-L nu skrev:

M-hm! Här hettar det till i debatterna! ;-) Det är kul - så skall det vara om man skall utvecklas, ju!

Och då börjar jag så här: nej, du skrev inte att kvinnor är jämställda. Det gjorde du inte. Du skrev "eftersom deras mammor antagligen förvärvsarbetar och lever ganska självständiga liv". Det är detta jag avser/tänker på när jag använder ordet jämställdhet i mitt förra svar till dig.

Jämställdhet för mig handlar nämligen om just en "självständighet" hos individen men i vidare bemärkelse och denna uppstår inte automatiskt bara därför att man tjänar egna pengar. En verklig tro på sig själv (som är grunden för självständighet) är inte resultatet av ett lönekuvert (inte ens om kuvertet är rätt tjockt) utan är något som man antingen fått i sig med modersmjölken eller inte. Det handlar om värderingar, alltså - framför allt sådana som uppfostran ger/givit. Det handlar om att ha fått se starka kvinnor under sin uppväxt: kvinnor som aldrig ens kommit på tanken att fundera över vad män ev skulle kunna tycka om vad de gör eller inte gör utan istället levt egna liv. Jag har också sett intressanta och många exempel på det här, i livet: en kvinna som kanske inte har högre utbildning och inte heller ett särskilt bra jobb (hon kan t.o.m. vara arbetslös) kan ha en god och grundmurad självkänsla och vara jämställd, medan den mest högavlönade kvinnliga direktör kan vara klart ojämställd.

Det är väl kanske här våra uppfattningar går isär: jag ser inte egen inkomst som någon garanti för självständighet - du gör det. För mig är det alltså fullkomligt logiskt och rimligt att dagens unga tjejer uppfostras till en precis lika urusel brist på självkänsla som förr.

Kanske (och det var det jag försökte få fram lite i mitt förra inlägg) kan det t.o.m. vara så att dagens flickor får en ännu mindre tilltro till den egna förmågan och det egna värdet. Varför? Tja, när man ser att trots att en kvinna arbetar utanför hemmet, hon ändå får sköta det mesta av markservice o.s.v. - vad ger det för signaler om inte de att en kvinna har en man rätt att behandla hur som helst. Och att "en han" också gladeligen gör det!

Och för att avsluta med en annan sak du skrev nu: "så ditt sista inlägg rimmar inte så bra ihop med att det skulle vara ENKLARE för tjejerna att hänga upp sina drömmar på killarna på grund av dåligt självförtroende. För de ser ju att de bara blir utnyttjade i hemmen.", så är det så för mig att det "rimmar" - och gör det väl! Du har rätt i det du skriver såtillvida att det knappast är "enklare" för tjejen att reagera så här - men det handlar inte om "enklare". (Jag använde själv ordet "enklare" men avsåg det inte riktigt så här. Ändå var det slarvigt av mig att inte uttrycka mig bättre - ber om ursäkt för detta!) Det är ju nämligen så i livet att inlärda beteende ofta är av negativt slag. Det faktum att tjejen egentligen inte ser något positivt utan tvärtom något väldigt negativt i sin hemmiljö (avseende arbetsfördelning o.s.v.) är inte liktydigt med att hon som alltmer vuxen kvinna själv avstår från samma destruktiva beteende. Tvärtom, tyvärr. Även detta har naturligtvis med självkänsla (eller brist på sådan, snarare) att göra, i grunden. Saknar människor självkänsla så bestraffar de ofta sig själva - på de mest raffinerade sätt. Och så frågar sig sådana människor alltid hur de skall vara, vad de skall göra - för att andra skall "tycka om" dem. Det är klassiskt.

Kanske bottnar alltihop vi nu diskuterar i att vi från början har olika inställning till vad vi menar med att tjejer "hänger upp" sitt liv på killar? Jag ser det alltså som resultatet av negativa beteendemönster som inlärts medan du kanske ser det som mer ett praktiskt beteende, om t.ex. en egen stabil ekonomi saknades?

2003-01-21T07:19:00.000-08:00

Mer svärmeri
Carina, skrev jag att kvinnor är jämställda med män i vårt samhälle?

Du kommer ifrån ämnet mer och mer, så ditt sista inlägg rimmar inte så bra ihop med att det skulle vara ENKLARE för tjejerna att hänga upp sina drömmar på killarna på grund av dåligt självförtroende. För de ser ju att de bara blir utnyttjade i hemmen. Så, hur hänger din teori ihop om tjejerna samtidigt svärmar hysteriskt för sina idoler, trots att de sett att killarna bara kommer att utnyttja dem - och INTE göra det enklare för tjejerina? Det är denna kärna (eller brist på kärna i ditt resonemang) jag försöker få dig att förklara.

Det enda jag själv menade med mitt förra inlägg var att flickorna förr måste gifta sig för att "klara sig", eftersom de inte hade egen inkomst, medan de nu inte behöver ha killarna för att komma dit de vill. Det är alltså inte alls enklare att hänga upp sina drömmar på pojkarna, för det leder för det mesta ingenstans. Och jag tror tjejerna ser detta själva, och att de svärmar för idolerna på grund av andra anledningar - kanske för att de vill bli bekräftade på ett romantiskt sätt, istället för det materiella som oftast är kutym i Sverige.

2003-01-21T01:13:00.000-08:00

Om detta:

Jaha...nej, det här håller jag inte med om. Jag tror inte som du, E-L, att det faktum att kvinnor förvärvsarbetar med automatik innebär att de är jämställda. Eller tror - det får nog anses visat att de inte är.

Det här diskuteras ju ofta: att Sverige är det land som har...jag minns faktiskt inte om det var Europas allra högsta andel förvärvsarbetande kvinnor...?...men väldigt stor del, iaf, av Sveriges kvinnor arbetar utanför hemmet. Har det nu betytt att svenska kvinnor blivir mer jämställda? Ja, till en del, eftersom egna pengar innebär en frihet (och en viktig sådan, iofs). Men tänk på hur sned arbetsfördelningen i hemmen ännu är. Det finns det massor av undersökningar som visar! Förenklat: den svenska kvinnan har blivit dubbelarbetande. Man kan sannerligen fråga sig vem som har dragit det längsta strået - kvinnan eller mannen? Mycket riktigt ökar också nu hjärt- och kärlsjukdomar hos t.o.m. relativt unga kvinnor dramatiskt i omfattning.

Och det är väl i hemmen vi uppfostrar våra barn? Det är nog inte särskilt konstigt att unga flickor som växer upp idag får en väldigt låg grad av självkänsla - precis som förr. Vad hjälper det att man ser att mamma jobbar - om man samtidigt ser att hon är utnyttjad?

Nej! Det här resonemanget håller jag inte med dig om. Inte ett ögonblick! Sorry... ;-)

2003-01-20T13:40:00.000-08:00

Svärmeri igen

Jag citerar Carina:
Och vad avser att många tjejer/kvinnor "svärmar" för killar/män så tror jag faktiskt att det handlar om ett inlärt beteende. Jag tror alltså att det handlar om att kvinnor, genom generationer, fått "lära sig" att det är så mkt enklare att hänga upp sina drömmar och förhoppningar på män.

Visst har flickor och kvinnor fått se att det kan vara enklare att hänga upp sina drömmar på män - åtminstone förr när kvinnorna inte fick arbeta och därför inte hade någon egen inkomst blev det ju automatiskt på det viset. Men jag kan inte se någon koppling till hur dagens tjejer i yngre tonåren beter sig, eftersom deras mammor antagligen förvärvsarbetar och lever ganska självständiga liv. Nej, jag tror det där med hysteriskt idol-svärmeri är ett tecken på något helt annat, faktiskt. Romantik, som sagt. Men jag har inte någon klar teori om varför. Än. ;=)

2003-01-20T12:19:00.000-08:00

Fröken Fakir

...knatar på, i sitt självplågeri!

Att jag öht någon enda gång fått ihop ett fungerande datorprogram förefaller just nu helt otroligt. Sannerligen!: just nu gör jag en tämligen slät figur på nya communityn, där jag försöker förstå något av hur jag skall bära mig åt.

Men alla är så snälla mot mig - och svarar på mina efterblivna frågor. Man tror förmodligen att jag härrör från någon form av institution - med låsta avdelningar. Ett smakprov på min brist på förmåga: en fil skulle laddas hem. Jag laddade hem hela bunten! (=tre st).

Varför får jag en otäck känsla av att jag redan blivit århundradets skämt?...på communityn? Nå; jag var ärlig, iaf och skrev hur knasigt jag hade burit mig åt. Okej!: alla barn i början! Men det här? Nänä...imbecill är rätt ordet avs min person, just nu.

Men jag har ganska roligt åt mig själv, ändå. Och så lär jag ju känna trevliga människor också! Det är ju aldrig fel... ;-)

2003-01-20T06:58:00.000-08:00

Så deppig att jag snart äter upp en ko!

På en ny portal där jag idag blivit medlem har jag ställt vitala frågor!

Jag har fått svar. Ett, närmare bestämt. Svaret kommer från en vänlig, norsk gutt -som kallar sig "skon". När jag läser vad han skriver till mig känns det som om jag vore på...dojan?: jag fattar nämligen inte ett skal.

Jo, lite fattar jag och jag har nu lyckats göra ett konstaterande. Mer har jag inte lyckats med. Inte en enda fil har jag lyckats ladda upp. Enbart ett litet konstaterande...detta är mitt dagsverke i det här avseendet.

Nu sitter jag, mer eller mindre förstörd av förtvivlan!, och väntar på att en svensk skall dyka upp i kulisserna på portalen och ge mig "svar på tal". Om det nu är någon som gör det? Min misstanke är nämligen att norrmannen har svarat - och att det enda som gäller är att jag inte ens förstår att han gjort det. Medan de som jag hoppas skall svara inser att han svarat. Och därför inte kommer att svara mig!

Jag? Inmålad i ett hörn? Bortgjord? Varför tror ni det?...

2003-01-19T21:53:00.000-08:00

Om E-L:s svar på det jag skrev:

Vad taskig du är! Tänk om jag inte får ihop logiken här nu...då? ;)

Men det får jag!

Alltså: för det första finns det skillnader mellan kvinnor och män. Det jag skrev kan tyckas vara en paradox men är det inte. Som jag skrev: det är viktigt att se skillnaderna i det allmänna fallet men hela tiden komma ihåg att detta i det individuella fallet blir sekundärt.

Och vad avser att många tjejer/kvinnor "svärmar" för killar/män så tror jag faktiskt att det handlar om ett inlärt beteende. Jag tror alltså att det handlar om att kvinnor, genom generationer, fått "lära sig" att det är så mkt enklare att hänga upp sina drömmar och förhoppningar på män. Och det här är något som kvinnor måste lära sig av med! Vi kan inte kräva jämställdhet så länge sådant förekommer. (Men där skall det väl iofs sägas att det sällan är den typ av kvinnor som vill leva jämställt som bär sig åt så här.)

Här har bl.a. skolan en viktig roll (förutom att föräldrar har det!): tjejer i skolan sätts ofta på undantag. Jag har själv undervisat i skolan, som sagt. I matematik, som jag skrev, men även inom data. Och jag vet inte hur många ggr jag fått jaga iväg killar som vägrat lyfta på arslet när det var tjejernas tur att sitta vid burkarna. Jag tror emellertid att skolan hellre skall stödja tjejerna så att de lär sig att själva ta killarna i håret och släpa bort dem från datorerna. Det är min åsikt.

Jag tror att kvinnor som E-L och jag själv (ty...jag undrar om inte både E-L och jag som flickfoster råkade ut för inte bara "skurar" utan kanske mer skyfall?...av manligt könshormon?) kan ha svårt att tänka oss in i hur osäkra många tjejer/kvinnor faktiskt är. Hur nedtryckta och med en total brist på självkänsla. Jag blir iaf alltid lika förvånad och skrämd när jag får se det...

2003-01-19T21:41:00.000-08:00

Om det Jan skrev:

I mörkret? Vilket mörker? Hm! Jag tyckte att han låg utfläkt i ljus sand, jag? Eller om det var snö?

Men du kanske tänkte på det där som de höll på med förr i tiden?: "Älskling, släck ljuset först!". Det kanske var så? Isf förstår jag mer av det du skriver. Men det där är hur som helst inte min stil och hur mannen ser ut blir alltså viktigt för mig. (Hur jag själv ser ut kan vi ju lämna därhän! *skratt*)

Eva-Lena: är det inte ganska fair att Jan får något nice att titta på, han också? Lite avklädda brudar utan att det blir porr - det vore väl inte mer än rätt? Känner du till några bra sidor? Annars får jag väl leta lite!

Jag kollade förresten in "mrnovember" också! Men han var inte snygg alls. Och "mrdecember"...det var ju han - Groban. Och han är ju...ja, kommer inte ihåg nu - men jag läste det...och det var någonstans runt en 20 år. Så var det killen på bilden jag länkade - men han vände ju ryggen till? Så egentligen är jag rätt missnöjd. Och jag har fått mail också och inte heller den personen gillade killarna! Jag får leta vidare även här?

*slut på skoj och trams*:

Stackars dig, Jan! Det kan inte vara lätt att vara ensam tupp i hönsgården, här på Debatt! :D Eva-Lena går väl an - hon har ju åtminstone en god uppfostran! Men jag...ja, jag får väl be om ursäkt för mig själv. Hoppas att du står ut hyggligt bra, iaf!

2003-01-19T14:29:00.000-08:00

mostbeautifulman-sajten
Hm, de var inte så pjåkiga. Men glöm inte att i mörkret är alla katter grå.

2003-01-19T03:52:00.000-08:00

Ännu mer kropp och själ ;=)

Carinas senaste inlägg om Ecce Homo sa allt jag också haft i tankarna men inte fått ur mig, så jag har inget mer att säga i ämnet....

...förutom att det startades genom att samma Carina menade att flickor - just flickor - svärmar hysteriskt för sina idoler, och att det kanske beror på att de projicerar sina drömmar på dem istället för att förverkliga sig själva.

Vad beror det då på att flickor gör på det sätt som du menar, Carina - vad tror du? Har det med miljön att göra, med tanke på ditt senaste inlägg? Vi har kommit in på ämnet tack vare frågan du ställde, och jag tror svaret är en önskan om romantik, medan Jan tror det är något genetiskt.

2003-01-18T21:59:00.000-08:00

Mer om kropp och själ - Ecce Homo
Tänk om vi skulle ta och bena lite mer ordentligt, i det här med hur hjärnan funkar? Den är ju nämligen i sanning en både märklig och sinnrik konstruktion!

Först och främst är det skillnad på den kvinnliga resp manliga hjärnan. De mycket höga halter könshormon som finns hos foster bygger en "flick"- resp "pojkhjärna". Hur hjärnan kommit att danas rent strukturmässigt påverkar sedan i utomordentligt hög utsträckning dess sätt att arbeta. Det är alltså alldeles korrekt, som Jan skriver, att kvinnor och män löser ett visst, givet matematiskt problem på olika sätt - alltså just att det relaterat till könet är olika delar av hjärnan som aktiveras vid problemlösningen. (Jag skulle inte själv välja det ord Jan i sammanhanget väljer - "genetisk" - utan hellre "könshormonell", då detta mer exakt beskriver vad det handlar om, men visst..."genetisk" är inte heller direkt felaktigt.) Jag har själv undervisat i matematik och det här är slående! Diskussionen kring hur skolan "tacklar" det här problemet (eller rättare gör det stora misstaget att inte ens se problemet?) är en annan diskussion. Och den borde jag kanske starta här på Debatt - ty det är viktiga frågor det handlar om, ej minst ur jämställdhetssynpunkt.

Nu är det emellertid så att en kvinna inte är en annan kvinna exakt lik, i det här avseendet - lika lite som en man är en annan man exakt lik. Halten av kvinnligt/manligt könshormon hos individen varierar kraftigt och låter personligheten spela över hela spektrat "manligt-androgynt-kvinnligt", fullt ut. Lika riktigt som det är att tala om manligt resp kvinnligt i det allmänna fallet, lika viktigt är det alltså att komma ihåg att det individuellt-specifika finns där hos den enskilda människan. För att ytterligare komplicera saken inträffar inte alltför sällan att flickfoster utsätts för "skurar" av manligt könshormon under fosterstadiet och att pojkfoster på samma sätt utsätts för kvinnligt könshormon. De individer som dessa foster resulterar i, kommer alltså att vara atypiska för sitt kön ur ett cerebralt perspektiv men ändå, helt klart, representanter för detsamma för övrigt.

"Konstruktören av vår hjärna är våra gener.", skriver Jan vidare. Och det är iofs sant - men bara delvis. Det räcker med att veta hur oerhört mycket utvecklingen av hjärnan hos ett spädbarn påverkas av yttre stimulans för att effektivt avfärda att genetik skulle vara den enda faktorn avs hur vår hjärna byggs/fungerar. Rätt stimulans, särskilt under en babys första levnadsmånader, får massor av nervtrådar att knyta ihop sig - något som inte inträffar om stimulansen uteblir. Jans mening: "Sammanbindningen av olika hjärncentra med nervtrådar är en styrd process som är genetiskt betingad." är inte felaktig. Genetiken s.a.s. "jobbar i bakgrunden" (d.v.s. processen är faktiskt just "genetiskt betingad") men påverkas i allra högsta grad av yttre faktorer. Denna yttre påverkan fortsätter ju också hela livet. Att den yttre miljön påverkar oss är vetenskapligt visat; sedan länge. Det finns t.ex. en intressant undersökning som visar hur barn som fått leka med "Lego" utvecklar en betydligt högre grad av förmåga till logiskt och spatialt tänkande än barn som inte fått leka med det. Nog om detta.

När man nu står vid punkten att man konstaterat dessa inledande omständigheter (som också är av det mesta basala slag) - var befinner man sig? Vi har ett antal faktorer: gener, hormoner, miljöer/intryck av de mest olika slag (också varierande för individen under dess livstid) och man skulle kunna säga att en liknelse vid den matematiska exponentialfunktionen ej vore helt felaktig - ju fler faktorer av olika slag som kan variera, ju större möjlig olikhet. Ergo: det blir tämligen meningslöst att i det praktiska livet konstatera så mycket mer än att det gamla hederliga "alla är vi unika" gäller. Än en gång: det här betyder inte att kunskaper om manligt-kvinnligt i det allmänna fallet blir meningslösa. Men den praktiska verkligheten är så mycket mer komplex och så mycket mindre könsbunden.

Och vad är det egentligen vi diskuterar här? "Kropp och själ" har varit en rubrik. Jag skulle vilja säga att kropp och själ egentligen är en och samma sak, nämligen den unika kombinationen av arv och miljö hos den enskilda individen. Eller, om man vill uttrycka saken så, av "kemi" och "ande".

Det är av sådana här orsaker som jag personligen inte ser det som öht meningsfullt att resonera kring frågor som t.ex. "hur kvinnor beter sig" eller "sådana män är". Vi skulle alla bli så mycket lyckligare (för att inte tala om hur mycket mer vi skulle förstå av både oss själva och vår omvärld!) om vi en gång för alla lade ned våra små försök till könsgeneraliseringar. Låt oss vara människor istället. Låt oss glömma om det är en man eller en kvinna vi står inför - och mer fundera över människan vi ser. "Ecce Homo" ("Se människan"), var namnet på en utställning. Det borde vara allas vår ledstjärna genom livet.

2003-01-18T17:59:00.000-08:00

Jaaa...jag är lite avhängd här, tror jag! :D Nej! Jag bara skojar. Men jag måste läsa noga, innan jag kan skriva någon form av reaktion här. Intressant är det hela hur som helst.

Just nu (med ett flertal glas vin i ryggen) ställer jag mig mest frågan om någon öht har kollat in den här "mostbeautifulman"-sajten som jag länkade till? Är det bara jag som får *censur*-knip när bilden på killen nedgrävd i sand tonar fram? Konstigt, isf! Vilken häck! Inte för stor och inte för liten - utan precis lagom.

Aj, aj, aj, aj, aj....

(Eftersom Jan inte känner mig så väl än, tillägger jag, direkt riktat till Jan, att jag inte är en lika oseriös person som jag kan verka vara...men jag gillar att sjuka mig lite... ;-))

2003-01-18T12:56:00.000-08:00

Barn i samhället

Jag har läst artikeln som Carina länkade till ("Socialen struntar i utsatta barn") och håller med henne; det är verkligen en skrämmande läsning! På flera plan har det de senaste åren framkommit sådant som visar att Sverige inte alls är något barnvänligt land. Bara föräldravänligt.

2003-01-18T12:47:00.000-08:00

Kropp och själ

Angående Jans senaste inlägg i ämnet:
Det är sant att vi reagerar fysiskt på intryck av olika slag, men hur vi reagerar beror nog lika mycket på personlighet och attityder till livet i stort, som på minnen. Dessutom tror jag inte det spelar någon roll för resultatet i sig var vi lagrar minnen som i sin tur leder till känslor. Vi behandlar ju minnet innan det omvandlas till en renodlad känsla - platsen för minnet är väl bara en lagringsfråga?

Jag har hur som helst läst att det i USA gjordes en (i och för sig väldigt liten) undersökning som gick ut på att kvinnor i olika åldrar fick titta på bilder av positivt slag (hundvalpar, kärlekspar, solnedgångar etc) respektive av negativt slag (som sörjande människor och kyrkogårdar).

Kvinnorna reagerade väldigt olika, såg man i aktiviteten i hjärnorna som mättes. Det visade sig bero på personligheterna, som undersöktes i ett personlighetstest. De kvinnor som var positiva och utåtriktade reagerade starkt på de positiva bilderna men inte särskilt mycket på de negativa. Tvärtom reagerade de inbundna och allvarliga kvinnorna mest på bilderna av negativt slag.

Jag antar att man inte kan sätta sådana gränser mellan män och kvinnor, utan att det beror på personlighet och attityd till livet just nu hur man tolkar intrycken av attraktiva människor, t.ex.

2003-01-17T14:39:00.000-08:00

Kropp och själ
Att olika delar aktiveras i hjärnan hos män och kvinnor när de löser matematiska problem finns dokumenterat .Det är troligt att detta har en genetiskt förklaring. Likväl kan det finnas skillnader mellan män och kvinnor i hjärnans respons på hur utifrån kommande intryck bearbetas. Vad jag menade var att när en man ser på en attraktiv kvinnlig
artist kan helt andra centra och minnen aktiveras än hos en kvinna som ser på en attraktiv manlig artist. Det låter logiskt tycker jag. Konstruktören av vår hjärna är våra gener.
Sammanbindningen av olika hjärncentra med nervtrådar är en styrd process som är genetiskt betingad. Hur stora skillnaderna är vet jag naturligtvis inget om, men mitt inlägg var ett försök att hitta en förklaring till skillnader i beteende.

2003-01-17T01:42:00.000-08:00

Kropp och själ
Vad du skrev, Jan, får stå för dig. Din förklaring till varför du är du och jag är jag är din subjektiva syn på saken, så du gör lite fel i att tala om för mig att det är så det är. Det är min subjektiva syn på saken.

Jag tänker inte heller, på din inrådan, överge tanken på att hjärnans funktion styrs av något andligt. Åtminstone inte i den meningen att allt sker i hjärnan, vilket du antagligen åsyftade. ;=) Jag tror att det andliga kan påverka våra tankar och handlingar, men att vi inte alltid är medvetna om det, eftersom det sker på ett annat plan än där medvetandet ligger. Fast det har inte riktigt med flickors svärmerier att göra.

Du avslutade din text lite hastigt, så jag får inte ihop logiken i avslutningen riktigt, vilket också gör att hela inlägget känns ogenomtänkt. Vad menade du egentligen med antagandet "Männen har nog via sina gener en annan koppling vid motsvarande synintryck."?

2003-01-17T01:25:00.000-08:00

Josh Groban igen

Varför du är du och jag är jag beror på våra minnen och gener. Även de mekanismer som styr lagringen av olika intryck och sammankopplingen av våra minnen skiljer till en helhet som styr våra handlingar skiljer sig mellan olika individer. Vissa människor har fotografiskt minne, försök med bananflugor visar att det finns en gen som tydligen finns hos de flesta varelser som aktiverar förmågan till fotografiskt minne. Vår hjärna skiljer sig nog inte från vår kropps funktion, grunden är molekyler och biokemi. Tyvärr får vi överge tanken på att hjärnans funktion styrs av något andligt. Flickans svärmeri är kanske en följd av att hennes nervtrådar är kopplade mot speciella centra i hennes hjärna där det finns minnen lagrade som medför positiva känslor. Hennes synintryck resulterar i att hjärnan kopplar ihop dessa minnen vilket ger henne en känsla av vällust och lycka. Detta vill hon naturligtvis återupprepa ständigt. Männen har nog via sina gener en annan koppling vid motsvarande synintryck.

2003-01-17T00:11:00.001-08:00

Mycket intressant läsning!, i sanning! Detta är exakt vad jag själv upplevt den senaste tiden. Det är skrämmande. Mycket skrämmande.

2003-01-16T10:10:00.000-08:00

Män och kvinnor

Jag har inget särskilt att tillägga, förutom att jag tycker det är en intressant teori som Carina lade upp; att de som svärmar hysteriskt för sina idoler, projicerar sina drömmar på män istället för att själva förverkliga dem. Idén fick genast smaken "sådär måste det ju vara!" hos mig.

Då kan man fråga sig varför flickor/kvinnor har sådant beteende i större utsträckning än män. Tyvärr har jag själv aldrig haft en idol eller sett upp till någon på det sättet, så jag känner mig lite fattig på erfarenheter. Det är svårt att sätta sig in i vad orsaken kan vara, även om man försöker. Kanske är det helt enkelt så att flickor suktar mer efter romantik, vilket de kan få i sina drömmar...?

Över till hur man väljer partner, och vilka skillnader det kan vara mellan kvinnor och män; såg ni artikeln i nätversionen av Aftonbladet, om att stadskvinnor hellre tar män med pengar och intelligens än dem med ett bra utseende, om de får välja? Här kan man läsa om detta.

2003-01-15T15:19:00.000-08:00

Om Jans Josh Groban-tankar

Det här vi nu kom att diskutera är lite grand en upprepning av "kärleksdiskussionen" - alltså att det till många mänskliga beteenden finns "naturliga" förklaringar men att dessa förklaringar inte är tillräckliga för att måla en total bild. Så kan man ju t.ex. i den här diskussionen dra paralleller till djurvärlden: med honor som kråmar sig och hanar som jagar, o.s.v.

Men sedan då? Den där bilden täcker inte upp t.ex. min egen person. Andra befinner sig i samma sits som jag - vi passar inte in i de stereotypa facken. Det skriver ju du också: du skriver: "Samma mekanismer kanske styr oss människor också till en viss del.".

När det handlar om att förälskelse verkligen slagit klorna i oss - då är jag mer öppen för att söka förklaringsmodeller inom kemi-biologi-medicin (även om jag, som jag skrev i den diskussionen, inte tror enbart på sådant i det fallet heller). Men när det börjar handla om rena svärmerier?! Det är då jag ställer mig frågan om det verkligen inte handlar mer om att framför allt tjejer/kvinnor projicerar sina drömmar på män istället för att själva förverkliga dem? Och om det nu är så - så tycker jag väldigt synd om män (inklusive den stackars Josh Groban). Det kan inte vara skoj att behöva ta ansvar inte bara för sin egen tillfredsställelse utan även för kvinnors?

Det är ju en enkel metod: att skippa ansvaret för hur det egna livet bör te sig/blev och istället lasta över det på ett antal godtyckliga män och jag upplever att kvinnor ofta gör så. Gud skall veta att jag upplever män som hinder på vägen mot jämställdhet. Men ibland beter sig kvinnor också avigt. Det här projicerandet av ambitioner på män är ett exempel på detta.

2003-01-15T00:58:00.000-08:00

*börjar svettas*
Glömde skriva det: även Åsa kan ju ev finna nöje i länken jag gav i förra inlägget. Och - *host* - det här blir ju faktiskt bara bättre och bättre! Jag håller just på att checka in det här mer i detalj! T.ex. hittade jag detta! på sidan...

*svälj* - det börjar märkas att Snuttan är satt på svältkost sedan några dagar. *börjar jobba....*

2003-01-15T00:06:00.000-08:00

The never ending Josh Groban story!
Det här är ju lite oemotståndligt! Alltså...som ni kanske minns så var det en ung tjej som hade fått en viss sångare på hjärnan. Men vad jag inte berättade förra gången var att jag också mailade tjejen, med några bra adresser på nätet. Hon hade nämligen efterlyst sådana...också.

Och nu skall ni få höra här!: jag har fått svar, i mail. Mailet lyder: "Titta här! Visst äääääär han fantastisk!".

Hm. Jag tror att tjejen kraftigt har missuppfattat min ålder? Ändå!: vilken nice sida! Och jag får väl nästan rikta mig mest till Eva-Lena: Vad säger du, E-L?! Du förstår vilken guldgruva för två kvinnor som du och jag...här finns boys i mängder.

*kvider av skratt*

Håll till godo!

P.S.: Jo, jag skall också svara på Jans inlägg, vad det lider...;-)

2003-01-13T14:22:00.000-08:00

The Josh Groban story
Att studera de vilda djurens beteende kan nog vara belysande. Honorna visar upp sina "behag" för de stridslystna hanarna som kämpar om den skönas gunst. Hanen med den största attraktionskraften är oftast vinnaren. Honan har nog redan gjort sitt val innan kampen har börjat. Samma mekanismer kanske styr oss människor också till en viss del. Flickorna väljer ut en kille som de attraheras av oftast är det utseende men det kan också vara så triviala saker som bilinnehav eller plånbokens tjocklek. Mannen deltar gärna i denna lek och är nog ännu mer utseendefixerade än kvinnorna i sitt val (om de har ett val ?). Oftast är nog kvinnor mer drivande och initiativrika i detta spel,
det är väl därför som du utrycker dig- kvinnor envisas med att hålla på så här.

2003-01-12T19:36:00.000-08:00

The Josh Groban story etc

Okej...får man också berätta söta historier, här? Det är klart man får! Och förresten har allt det här ett allmänt intresse. I korthet, alltså:

"Jag skall jag gifta mig med Josh Groban!" Stod det på en sida jag hittade, på nätet. Och jag undrade vem i helsicke "Josh Groban" var? Någon snygg kille, förstås, som hade fått hjärtat hos en (mycket!) ung tjej att slå extra slag?

Mycket riktigt! En snabb sökning på Google visade upp flera sidor om denna käcka svärmorsdröm! Aha!...jag hade redan hört den fantastiska "Josh Groban" (utan att veta om det) och grabben visar sig även ha figurerat i ett avsnitt av "Ally McBeal". Sammantaget har då hans beryktade baryton och hans allmänna appeal stuckit flickor i brand! *skratt*

Nu är det ju så med mig att jag aldrig kan nöja mig med att en sak bara händer...utan istället håller jag alltid på att peta i saker och ting och för gärna upp livets små incidenter en abstraktionsnivå. Jag antar att jag tror att jag skall lära mig något om livet? - se någon form av...mönster? Och då tänker jag, idag:

När jag själv var i tjejens ålder - så var jag inte som hon. Andra tjejer var som hon, hade idoler...och så där, men inte jag. Inte ville jag gifta mig heller (utan hade andra planer) och suck! - se så det blev. Jag är faktiskt ännu lika sorglöst ogift som jag hade planer på att förbli!

Tänker tillbaka...man bytte "filmisar" med varandra. På skoj skaffade jag mig också en packe "filmisar" men sedan iddes jag inte bry mig om dem och de blev liggande i en byrålåda. Alltihop föreföll mig nämligen löjligt och inte blev det mindre löjligt av att "idolerna" nästan alltid var killar. Om jag hade velat "se upp" till någon (vilket jag alltså öht inte hade någon lust med) så skulle det isf åtminstone ha varit en kvinna.

Men kvinnliga förebilder var det ont om. Kvinnor verkade allmänt göra ganska lite (minns att jag är född i slutet av femtiotalet), åtminstone lite av roliga saker...sådana saker jag kände att jag själv ville ägna mig åt. Istället var det mycket trappskurande och sådana grejer. "Sudda, sudda bort din sura min!" (eller vad tusan den nu hette!) var en snärtig sång framförd av som jag minns det en det tidiga sextiotalets hemmafrugaljonsfigur (det här var precis innan hela den superhederliga gamla svenska kärnfamiljen rasade ihop som ett slarvigt byggt korthus; precis innan sjuttiotalet då kvinnor blev som galna!...och fick för sig alla möjliga idéer) som hette "Gullan Bornemark". En del av texten var "På fredag skall man städa, det gör varenda tant och pojkens snälla mamma hon gjorde likadant..." - ord som sände kalla kårar utefter min rygg och gjorde mig livrädd! Jag bestämde redan då att jag aldrig skulle städa på fredagar (och helst aldrig annars heller...men där har jag under åren tvingats till vissa eftergifter?) och att jag visserligen skulle vara en "snäll mamma" (om jag blev mamma) men att snällheten skulle handla om annat än städning. Och så blev det faktiskt - jag har levt hyggligt mycket efter de riktlinjer jag redan som mycket liten flicka i panik inför trista och könsrelaterade framtidsutsikter drog upp. (Jag kan också meddela att jag som en extra försiktighetsåtgärd bojkottade den s.k. "hemkunskapen" i skolan och har tack vare detta genidrag aldrig behövt ägna mig åt matlagning - jag kan ju inte!)

Jag FÖRSÖKTE skaffa mig lite killidoler! Jag försökte verkligen. Under ett ishockey-VM fick jag syn på en svensk kille (han var dessutom världsberömd!) på rinken. En snabb känsla av idoldyrkan kom över mig och jag rafsade fram ett gäng "idolkort" ur min byrålåda. Tyvärr var mina "idolkort" inte helt aktuella (sådana kort har nämligen en rätt kort hållbarhetstid) men med min charmanta övertalningsförmåga lyckades jag få en av kvarterets tjejer att gå med på ett byte: hon fick hela min samling "idolkort" mot att jag fick ett av hockeyspelaren. Det här var ett för mig mycket lyckat byte!: jag blev på ett smidigt sätt av med min dammiga idolkortssamling (reducerade den till ett enda kort, alltså) och fick plats för nya projekt i mina byrålådor samtidigt som jag fick bild på hockeykillen. Sedan hade jag detta nya kort i fickan under ett intensivt dygn...och råkade sedan tappa det rakt ned i en gatubrunn. Mer blev det aldrig för mig: jag tappade kortet och glömde killen. Istället satte jag igång med ett eget liv. Jag stinker!!!

Jag är inte mycket för förbud, men jag tycker att det är tragiskt att se att vi år 2003 inte kommit längre än att unga tjejer av idag ännu hänger upp sina drömmar på vackra pojkar - de må sedan ha en hur bra sångröst som helst. Varför är det så här? Jag fattar det faktiskt inte. Skulle det vara inprogrammerat i den kvinnliga hjärnan att falla i farstun för en människa bara därför att han har dingelidong mellan benen? Forget it! Jag köper det bara inte. Åtminstone inte utan en rejäl strid!

Uppfostran och miljö? Det stämmer bra på mig, som släktmässigt ingår i en räcka framfusiga kvinnor som aldrig haft vett att veta sin plats. Ett sjuttiotal med fräcka BH-bål kanske också kan vara en bra sak att ha i bagaget?

Jag vet faktiskt inte - jag undrar varför kvinnor envisas med att hålla på så här? Tragiskt tycker jag att det är - hur sött det än må förefalla...vid en första anblick.

2003-01-12T13:11:00.000-08:00

Tack, Jan!

Jag vill tacka Jan för hans stöd! Näe, jag skojar inte. Det kändes som ett stöd. Men vem är det som kullkastar mina planer mest effektivt? Jag själv! Där har ni det enkla svaret! Jag fattar beslut, tänker efter. Sedan tänker jag om. Sedan fattar jag nya beslut. Varför slår jag mig inte till ro? Andra verkar göra det medan jag får sprätta omkring i tillvaron som någon slags Sisyfos: aldrig blir jag klar och färdig. Typiskt!

Nu vet ju inte jag om jag direkt går omkring och tycker att livet primärt är ett lidande? Tvärtom, får jag nog lov att säga, så gillar jag livet! Jag tycker att det är kul. Däremot är jag helt övertygad om att det är just en enda lång förberedelse. Än en gång måste jag referera till den där gamla dagboken jag på sin tid plitade i, on-line...där jag skrev att jag uppfattar livet som en själens skola: när vi en dag dör skall vår själ förhoppningsvis vara lite mindre förvirrad och lite mer vis än när vi föddes. Att uppnå det där är det jag kallar "livets mening" - det är den enda Gud jag håller mig med. Om just jag lyckas med att bli mindre förvirrad är väl nu kanske rätt oklart? Nå! Jag försöker, iaf!

Ja, herregud...och just nu, precis i dessa dagar, har jag alltså tagit allt det som finns i och runt omkring mig (=mitt liv), kastat upp det i skyn (än en gång) och allting håller just på att falla till marken - i nya mönster. Jag står bredvid och ser på; med handen i håret och lite förvirrad: "Vad skall det nu bli av det hela?!". Tja - något blir det väl. Men det är ju själva tusan att jag aldrig kan slå mig till ro!...utan skall peta i, vara på och...slänga upp i himlar! Så...en stycken skitsur halvpolack ringer mig femton miljoner gånger per dygn. Men jag skiter i det: ring på. Jag skall ha min vår i Göteborg. Ensam! *skitsöndagssur Carina*

Tack än en gång för stöd, dock. Det är ju det enda vi har: varandra. Så tack!

2003-01-11T15:06:00.000-08:00

Vardagsdramatiken jo den är en riktig mara. Att man aldrig kan få som man vill. Det finns alltid någon som kullkastar ens planer och beslut om vad man skall göra.
Det är nog så att det inte är meningen att man skall vara glad eller nöjd någon längre stund. Om det här livet är en förberdelse för någon annan verksamhet än vårt nuvarande lidande, då vill jag nog hoppa av......
.
.

2003-01-09T21:56:00.000-08:00

Här diskuterar vi ju vardagspsykologi o.s.v. Hoppas att vi också diskuterar vardagsdramatik!!!

Hoppas iaf att det är OK att skriva om vardagsdramatik. Ty någonstans måste jag skriva det - annars exploderar jag!:

Åh, vad roligt det är för mig i kärleken just nu - *not*. Vad jag älskar tjat och gnat och bråk och tjafs - oavbrutet - *inte*. Vad dödstrött jag är på somliga - *sant*.

Det är väldigt synd om mig just nu - skall jag be att få tala om. Och så vet ni det.

2003-01-06T11:58:00.000-08:00

Några ord även från mig om Jans kärlekstext

Hej, Jan,

Nu såg jag att E-L hade hunnit före här och väl uttryckt ung det jag själv reagerar med när jag läser vad du skrev. Men ändå:

Du känner ju inte mig (och jag känner inte dig!) men under de år (fyra st) då jag skrev en dagbok-on-line, berörde jag ofta i den just detta med biologi, kemi o.s.v. kopplat till företeelser vi annars ofta ser som exempel på något vi lite diffust kallar "känslor"; ett exempel är just kärleken. Jag kunde skoja och skriva om t.ex. "förälskelsegenen" och med det mena att en sådan sak som förälskelse till vissa delar just har sin förklaring och bottnar i ren genetik. Jag kunde ta upp, precis som du nu tog upp, exempel på hur kemiska reaktioner i kroppen både påverkar och påverkas av "känslor".

Med de här raderna vill jag alltså säga att jag förstår ditt sätt att resonera mycket väl - det är delvis också mitt eget sätt att tänka.

Det kändes kul att läsa om hur du tog upp fortplantningen som central i kärleken. Visst har du rätt: här har vi återigen den medicinskt-kliniska infallsvinkeln till amorösa utsvävningar hos Homo sapiens.

Ändå är den kemiskt-biologiska förklaringsmodellen inte tillfyllest när det börjar handla om att helt förstå människans komplicerade känsloliv. Modellen är inte felaktig, på något sätt. Men den är bara en del av en större, behövlig modell. Den totala modellen skall ju nämligen förklara många olika saker som inte annars förefaller rimliga (men som ju i allra högsta grad finns): kärleken mellan två homosexuella människor, kärleken mellan två människor där den ena eller båda parterna av någon anledning ej kan reproducera sig o.s.v.

Hoppas att du utvecklar lite mer hur du menade!

2003-01-06T03:58:00.000-08:00

Om Jans text Kärlek

Det finns många kemiska förklaringar till våra reaktioner, känslor och beteenden. Visst är det så att vi styrs av hormoner, enzymer och annat som bildas i körtlar, och genom elektriska impulser i hjärnan som uppstått på grund av det vi ser, hör, känner eller känner lukten av. Det är helt klart. Det vi förnimmer omvandlas även till tankar, som också kan omvandlas till känslor som är mer viljestyrda än de rent reflexmässiga och biologiska.

Men man kan inte förklara hela vår existens och vårt beteende på fysisk eller kemisk väg. Att du har just din syn på vad kärlek är, trots att du är av kött och blod precis som jag, som istället tror att vi är en blandning av kropp och själ och inte bara en produkt av kemiska reaktioner, är ett bevis om något för att det inte bara handlar om fysik/kemi. Vi har alltså olika åsikter - och varifrån kommer dem, om inte från något som inte har med dofter att göra, t.ex?

Jag tror alltså att kärlek är en blandning av det du skrev, och av något helt annat, och att det finns olika slags kärlekar, så som vi definierat orden tidigare här på Debatt. Men ditt inlägg kanske bara var ett tillägg till detta?

2003-01-05T13:08:00.000-08:00

Kärlek

Det finns många teorier om vad kärlek är. Själv tror jag att man måste utgå från människans drifter och överlevnadsinstinkter för att hitta en hållbar förklaring.
Det primära för varje varelse är att överleva så länge att man kan fortplanta sig och tillse att ens avkomma gör detsamma. Naturen har försett oss med en mängd egenskaper och drifter för att vi skall lyckas.De mest primära egenskaperna är förmåga att känna dofter och tolka synintryck. Det finns forskare som hävdar att lukten från armhålan är en avgörande faktor när vi väljer partner. Synintryck är också av stor betydelse man tolkar kroppsspråk och attraheras av vissa former mm. Vi värderar också vår eventuella partners förmåga att säkra avkommans överlevnad. Det mest drivande är naturligtvis sexualdriften utan den fanns väl inget liv ? I vår kropp skapas enzymer som påverkar vår hjärna till att känna speciellt för vår avkomma så att våra gener förs vidare. Andra enzymer skapas när människor har sex som gör att de känner bindning till varandra även här är väl avsikten att säkerställa avkommans överlevnad.

2003-01-05T10:39:00.000-08:00

Jordens undergång

Jag missade filmen som nyligen visades på TV, om vad några människor gjorde sista dygnet i väntan på jordens undergång, som de visste skulle komma. Hur den var har jag ingen aning om, men tanken är lite intressant: vad hade vi egentligen gjort här och nu, om vi bara hade en vecka kvar att leva? Tror ni att svenskarna skulle jobba på och sköta vardagssysslorna, precis som vanligt? Jag undrar hur många som hade stannat kvar på jobbet, av rädsla för att larmet om undergången vore falskt. I så fall skulle han eller hon annars kanske inte få behålla jobbet. Vi är ju så trygghetsfixerade. ;=) Samtidigt jobbar många av oss med sådant som inte känns som "det rätta", så det finns förstås fler anledningar att sluta än att stanna kvar.

Och man kan undra hur många som skulle stanna kvar hos sina familjer, eller istället fly till närmsta bar eller klubb (om den nu skulle vara öppen). Ja, vad skulle folk egentligen göra och säga? Skulle alla bli vänligare och hjälpsammare och se till att världen blev en vacker värld, sådär på slutet, eller skulle man istället vara egoistiska och fördärva för andra, bara för att försöka få det bra själv - vilket ändå skulle medföra kaos för precis allihop? Skulle alla kanske försöka göra sådant de drömt om i flera år men aldrig tagit sig för, och hur skulle det i så fall fungera? Att flyga till Australien bara för att man alltid velat resa dit vore ju inte säkert möjligt i en sådan situation.

Jag tror, så här vid en lätt tanke på scenariet, att förvånansvärt mycket skulle vara ungefär som idag. De som är hederliga i sinnet skulle antagligen fortsätta vara det, trots att de inte längre riskerade att dömas för brott. Men, de som redan kommit in på brottsliga banor eller hade något sådant i tankarna, skulle göra värre saker, förstås. Till exempel politikerna. He-he! Nej, nu var jag kanske lite väl elak. ;=)

Det är nog inte så intressant, trots allt, detta med vad vi skulle göra om vi bara hade kort tid kvar. I grund och botten tror jag alltså att vi agerar ungefär som vi vill utifrån våra värderingar redan idag, fast lite mer dämpat än om vi visste säkert att vi bara hade en kort tid kvar att leva. Men ibland borde vi nog tänka lite mer på att vi bara har nuet. Vad som helst kan ju hända i nästa stund.

2003-01-05T06:12:00.000-08:00

Sensualism

Intressant att läsa i kommentarerna till mitt förra mini-inlägg att sensualism verkar ha med sexualitet att göra. Jag förstår precis hur Åsa och Carina menar och har själv upplevt den typens sensualism. Men det finns fler, tror jag. Som när sommarvinden blåser genom håret och man njuter av att finnas här på jorden. Eller när en häst fritt galopperar genom ett landskap... ja, mer naturinriktad sensualism är det nog jag tänker på. Rörelser som smälter samman till en helhet, och som kommer inifrån något - inte av en ytlig struktur (en tröja på en människa man attraheras av) eller ett utseende i sig, och inte genom svaga sexuella anspelningar. Det kunde vara en ton i ett klassiskt musikaliskt verk, t.ex. Men, som sagt, det är så diffust att det nog inte riktigt går att sätta fingret på det.

2003-01-03T14:14:00.000-08:00

Bra om kärlek

Tack för dina definitioner av Kärlek, kärlek och kär-lek, Carina, jag tycker de var bra. Och tror jag uppfattar dem likadant.

Tja... Nu återstår alltså bara frågan om vad sensualism är. ;=)
Är det inte lite diffust, egentligen?

2003-01-02T20:11:00.000-08:00

Tankar kring det E-L skrev om kärlek

Lustigt att du tog upp det - jag hade själv börjat tänka mycket på det här, när vi nu just hade skrivit om det här med att älska fler. Jag antar att det är en naturlig fortsättning på den debatten.

Om man skulle börja med några små definitioner, så att det inte blir så rörigt (åtminstone mindre rörigt än när jag normalt är i farten): "Kärlek" får vara kärleken inför en partner i ett förhållande (såvida nu inte även "förhållande" måste definieras...? *puh*; näe, det behövs väl inte...?), "kärlek" får vara kärleken inför goda vänner o.s.v. och "kär-lek" får vara det man har tillsammans med någon i en strikt sexuell relation.

Nu är jag klar med mina definitioner och kan sätta igång.

För mig är det då inte så svårt: i Kärlek och i kär-lek vill man ha/har man sex medan man inte känner någon sådan önskan (utan tvärtom skulle känna sig illa till mods om en sexuell situation uppstod) i kärleken.

I kär-leken vill man enbart ha sex och absolut inte Kärlek. Möjligen (om än ovanligt) kan man känna och vilja ha kärlek, men inte Kärlek; aldrig någonsin Kärlek.

I Kärleken vill man ha allt!: sex, hans/hennes syn på saker och ting, den halvsura diskussionen vid frukostbordet när man inte riktigt hunnit vakna, olikheterna som skaver men som ändå på något märkligt sätt berikar, humorn, svartsynen, optimismen, glädjen och...tja: allt. Allt; precis allt. Vill man ha, i Kärleken. Kärleken är en slags märklig smältdegel som tjoffar ihop hela känslan man har till en degig klump. Klumpen passar inte alltid bra in i ens liv. Ändå vill man ha den där.

I kärleken, slutligen, vill man ha allt utom sex. Ibland, som jag skrev ovan, kan kärleken finnas i kär-leken. Men kär-lek + kärlek är inte lika med Kärlek.

Så ser det ut för mig.

Jag har funderat mycket kring en annan aspekt av allt det här och det är vilken kärlek: Kärleken, kärleken eller kär-leken, som får oss att må bäst, egentligen. Där är jag inte så långt kommen i mina funderingar. Det lutar åt att jag tror att Kärleken är det viktigaste för oss. Förmodligen skulle detta kunna handla om att vi alla är fullblodsegoister och Kärleken är ju så himla mycket en självbespegling. Men jag känner mig alltså inte säker alls.

Kärleken till ett barn är onekligen mycket speciell, som E-L skriver. Den är så oerhört speciell att jag också väljer att bortse från den här. Men en sak har jag tänkt på, avseende den. Och det är just att kanske inte ens kärleken till ett barn överträffar Kärleken? Ibland är barn ett resultat av Kärleken, ibland ett resultat av kär-leken. Kärleken till barnet är säkerligen lika stor i båda fallen, men slår den Kärleken? Jag vet inte. Den allra sista tiden innan min pappa dog, sa han ofta, till mig och min syster: "Jag har ju er!". Han sa det i den situation som var: vår mamma och hans Kärlek sedan femtio år (mamma och pappa träffades första gången då mamma var nitton år och hon dog vid 69 års ålder) hade just avlidit. Och man kunde nästan se hur han kämpade; man kunde nästan höra det i hans röst: han tyckte nog själv att vi, jag och min syster, borde kunna vara nog för honom.

Men vi var inte nog. Ändå: bara om jag och min syster vore verkligt korkade, skulle hon och jag tro att detta betyder att vi inte var älskade över allt i världen av våra föräldrar. Vad exakt i Kärleken som är så starkt...som sagt: där håller jag på att klura (och övriga skribenter här på Debatt får ju då - *host* - gärna hjälpa till). Men något är det. Och till slut klarade min pappa det inte. Han våndades säkerligen svårt, ack så svårt, för att han lämnade mig och min syster. Ändå gick han till mamma; en sen kväll den 25 april 2002. Han var så ledsen över att inte få vara hos sin Kärlek att hans hjärta bokstavligen brast. Och han föll omkull på sitt badrumsgolv, gjorde en snabb resa på ca 1 minut - och nådde förhoppningsvis sitt mål: himmelen som Kärleken ger oss.

Jag känner mig för övrigt helt säker på att han kom fram. Och det skall jag skriva om här på Debatt någon av de allra närmaste dagarna. Jag skrev ju här om hur jag talat med min döda mamma. Jag skrev då att samtalen på lite sikt upphörde (inte helt och hållet, men till stora delar). Jag berättade aldrig när de upphörde. Det är detta jag snart skall berätta. Nu har ni fått en ledtråd...

2003-01-02T15:39:00.000-08:00

Kärlek

God fortsättning på det nya året, alla!

Nu har vi ju skrivit lite här på Debatt om att älska fler än en, på ett "äktenskapligt sätt", om vi ska definiera det hela på ett riktigt gammaldags vis. ;=) Därför slog det mig nu att det vore intressant att be er försöka definiera vad som egentligen skiljer kärleken man känner för sin älskade partner, jämfört med den man kan känna för en mycket nära vän. Jag bortser i det här fallet från de kärlekskänslor man har för sina barn etc, eftersom de innefattar så mycket annat att de är svåra att urskilja i ren form.

Är det två skilda kärlekar man känner för sin "sexpartner" och den nära väninnan / manliga kompisen? Eller är det egentligen samma sak, med den skillnaden att man känner ett sensuellt samspel mellan en själv och partnern? Eller kan man känna något sensuellt även för sina vänner, utan att det blir något sexuellt av det, ens i en känsla?

Vad är egentligen sensualitet? Och har det något alls att göra med sexualitet, vilket jag börjar betvivla?

Var går gränsen mellan att känslomässigt älska en vän, och att älska en partner?

(I mina frågor utgår jag från ett heterosexuellt perspektiv, där vännen kan vara antingen av samma eller motsatt kön)

2002-12-31T06:25:00.000-08:00

Gott Nytt År!

2002-12-28T13:45:00.000-08:00

Viktigt att notera avseende detta som E-L nu skrev:

Det är riktigt som E-L skriver: hon har faktiskt inte givit sin personliga syn på underklädesreklamen i sina tidigare inlägg. Medan jag ändå skriver i mitt senaste inlägg: "uppfattar underklädesreklamen som du gör". Det här är viktigt att tänka på: jag har "slarvtänkt", alltså. Inte avsiktligt, visserligen, men ändå.

Viktig rättelse, alltså, avseende mitt sätt att senast uttrycka mig!

Och just det här med hur andra kvinnor kan "må" o.s.v. av reklamen - det tänkte jag själv skriva några ord om förut...men så blev ju inlägget ändå så långt och man kan inte få med allt. Men det där är en viktig aspekt på saken! Frågan om vad den insikten sedan skall leda till är ju en annan femma - men att tänka så är viktigt.

2002-12-28T13:28:00.000-08:00

Du är helt hopplös!

Så besvärlig du är!!! Tänk att du helt enkelt inte bara kan svälja mina idéer!...utan måste hålla på så här och trilskas med att ha egna åsikter!

Så fort jag har skrivit något här på Debatt och sitter nöjd och glad med mig själv (jag har fått ihop en alldeles egen ekvation!) så hinner jag inte mer än ned i köket efter kaffe förrän det är klippt: genast har du varit där och petat med Debatt-fingrarna och så kanske jag faktiskt börjar ifrågasätta vissa saker jag själv tänkt ut. Förstår du öht hur detta känns?! Kan du alls sätta dig in i min situation?!

*Carina - som kanske lämpligen tillägger att hon känner sig säker på att Eva-Lena förstår att Carina som så ofta sitter och fånar sig maximalt...och också driver rätt mycket med sig själv - skratt!*

2002-12-28T12:24:00.000-08:00

Mer om att älska fler

Kanske är det så att svartsjukan finns där hos somliga, för att man i sådana förhållanden ska mogna på så sätt att man ska lyckas behandla varandra så att ingen blir svartsjuk. Tillit och förtroende kan vara dessa förhållandenas nyckelord.

Jag tror att det kan finnas flera sorters kärleksförhållanden, i vilka man har olika vägar att gå. Och att den som är svartsjuk (i ett fall av förhållande) måste lära sig bortse från sina negativa förväntningar (det är ju egna fantasier, om ännu ingen otrohet inträffat) - samtidigt som dess partner visar med sitt beteende att de faktiskt är två unika varelser som har rätt till varsitt liv, men att de ändå ska kunna lita på varandras förtroenden. I ett sådant förhållande är det nog inte meningen att man ska leva ut en kärlek till flera samtidigt.

Men det kan säkert vara otroligt positivt för andra personligheter, som lever i en annan situation.

Detta är ett svårt ämne. Jag undrar om man någonsin kan hitta några svar som gäller alla...? Att man kan älska fler tror jag i alla fall helt säkert, men om det är rätt eller fel att leva ut det, måste nog bero på vem man är och vilka man lever med.

2002-12-28T12:13:00.000-08:00

Min egen syn på underklädesannonserna

Jag vill poängtera att jag ännu inte har skrivit ett enda ord om min egen syn på damunderklädes-reklampelarna. Jag har bara försökt sätta mig in i olika faktorer som antagligen kan vara anledningarna till att många retar sig på den där reklamen - eller dess upphov.

Jag tycker nämligen om att se saker från olika håll, och vill inte se mig färdig med ett ämne bara för att jag råkat hitta ett svar som tycks stämma. Det kan ju finnas fler som är lika sanna, om ni förstår hur jag menar.

Min personliga syn på saken är densamma som den som presenterades i Carinas senaste inlägg, men jag är samtidigt medveten om att de som tillverkat reklamen inte delar denna syn. Och just därför är vår syn inte alls säkert den som ska ses som den enda sanna. Vi kan alltså vara "förda bakom ljuset", så att säga, om vi inte ser vad det kan leda till för andra kvinnor, och i långa loppet även för oss.

Många större förändringar sker mycket långsamt, med små, tassande steg. Ingen märker när de sker...

Alldeles för komplicerat? Kanhända. ;=)

2002-12-28T10:45:00.000-08:00

Igen, om underkläder, nu närmast med reaktion på E-L:s senaste inlägg

Hm!

Det här är så intressant att läsa! Och det är absolut tankeväckande!

Ändå reagerar alltså jag helt annorlunda på underklädesreklamen! Allmänt reagerar jag negativt om jag upplever att kvinnor behandlas som sexobjekt (eller om människor behandlas så). En bild där en kvinna "finns till enbart för mannen", s.a.s., får mig att slå bakut. Det är av dessa orsaker jag inte gillar s.k. herrtidningar eller traditionella porrfilmer, som jag skrev förut. Och det är väl av samma orsaker du uppfattar underklädesreklamen som du gör. Den centrala frågan blir väl just: upplever vi en sjuk "underdånighet" i reklamen så upprör den oss. Upplever vi att något finns till som något gott för i det här fallet kvinnor, så tycker vi väl att det är positivt.

Och jag upplever den här reklamen som positiv! Jag skrev förut att det kanske handlar om var vi drar våra olika gränser. Kanske var detta felaktigt uttryckt. Kanske handlar det inte om "mer eller mindre" utan om att det som visas upp, för mig, hör hemma i helt olika dimensioner. Så skall det nog skrivas.

Bilderna på stan av vackra kvinnor i vackra underkläder appellerar nämligen till mig också! Jag ser dem och får ofta lust att köpa den där läckra behån eller det där snygga linnet, eftersom det skulle kunna ge mig och *host* många trevliga stunder. Vill jag ge honom trevliga sexupplevelser därför att jag är oerhört förtryckt? Absolut inte! Och kanske borde jag inte skriva det rent ut...men låt gå: det bor en liten egoist i mig! Jag gillar nämligen själv de sköna sexstunderna! Glad blir jag också! Och vem skulle inte bli det; vem blir inte glad av att se glädjen hos en älskare: "Så fin du är! Så sexig och fin...". Allmänt upprepar jag det jag skrev förut: i mina ögon är alltför mycket i Sverige så utslätat och svenskar verkar så rädda för flärd och glädje. Svensken verkar bli nästan lika skrämd av vardagslyx som av att bussen inte anländer på sekunden? Luther regerar!

Jag ser alltså inte denna reklam som först och främst riktad till män - och det är kanske där du och jag går åt varsitt håll, avseende åsikterna rörande detta.

Ej heller har jag några svårigheter med att s.a.s. "tänka bort" modellen och fokusera på själva plagget. Jag känner min egen kropp och skulle inte vilja ha någon annans. Så länge jag bara kommer att kunna snoka upp min egen storlek på BH:n eller linnet när jag väl står i butiken, så vet jag ungefär hur jag kommer att ta mig ut i den/det. Jag vet om det är något som skulle bli bra på mig eller inte. Svart är t.ex. ingen höjdare: jag ser ännu smalare ut än vad jag är (och jag är minsann tillräckligt späd redan - egentligen alltför späd!). Däremot är alla typer av trosvariationer intressanta (så länge de är i rätt färg...) eftersom jag har en förbannat snygg häck (som mår utomordentligt bra av att framhävas!). Mina bröst är däremot högst ordinära och en mer traditionell behå är att föredra. (Den push-up som skulle få mig att se ut som en silikonbrutta finns liksom inte...) Men hur späd jag än är så är mina ben långa i förhållande till den övriga kroppen och högt skurna trosor är alltså ingen nödvändighet - det kan snarast leda till att jag verkar bestå av enbart ett par ben. Och så där kan man hålla på...plus att ni nu vet rätt mycket om hur jag ser ut! *gapskratt*

Nu tänker förstås många: "Jesus! Hon är verkligen utseendefixerad!". Ja, säkert är jag i mångas ögon det! Jag bjuder på det - med ett skratt. Det beror förstås också på hur man avser "utseendefixerad". För mig handlar det om att det yttre på vissa sätt och i vissa avseenden är lika viktigt som det inre. Om man tänker efter så betyder det där att omvändningen också gäller. I alla tider har människan smyckat sig. Redan under antiken använde man sig av väldoftande oljor och essenser - smink hade man också. Spektakulära utklädslar är också en del av mänsklighetens historia. Och är detta nu något fel? Inte i mina ögon! Att man önskar göra sig så vacker man kan utifrån sina egna, personliga förutsättningar är för mig inte liktydigt med att man måste hålla sig med en dålig självkänsla, vara hårt utnyttjad av en kommersiell värld eller, mer allmänt, utrustad med extremt låg IQ. Jag dansar bäst mitt livs balett lika mycket iförd body och Poison som jag gör det läsandes (med stort intresse) om de senaste rönen avseende apoptos hos celler - och det är jag och ingen annan än jag som bestämmer när jag skall göra vad. Allt detta förstår också varje intelligent man. (Och de andra har man ju ändå ingen lust att umgås med.)

Ej heller förstår jag varför man skulle sätta igång att jämföra sig med andra människor (något som verkar dyka upp som ett problem för många kvinnor; på så sätt som Jan beskrev i sitt inlägg): "Är jag mer eller mindre vacker än den och den?!". Det räcker så bra med att det är kul och roligt att göra sig lite extra fin och sexig avseende det egna utseendet och den egna personen - "bara" för sin egen skull eller också lite för en älskare.

Jag vet att jag heller inte är ensam om att se så här på reklamen; flera av mina väninnor ser den på samma sätt. Detta visar nu verkligen ingenting - några få svalor gör ingen sommar. Ändå har det en viss relevans. För oss är den här reklamen alltså inte ett uttryck för kvinnoförakt el dyl, utan snarast tvärtom: "Titta så vacker kvinnokroppen är! Och ännu vackrare kan den bli!". Det finns nästan alltid (minst) två vinklar att betrakta saker ur. Vår kanske inte så mycket tokigare än andras.

Kontroversiella åsikter - kanske. Jag antar att de är det, för många. Men det här är min syn på saken. Kul och spännande att höra om olika människors inställning till saker och ting är det ju hur som helst alltid! ;-) Och apropå långa inlägg?...så innehar jag väl nu rekordet? *suck*

2002-12-28T06:29:00.000-08:00

Jag igen, ang E-L:s tankar om om mina tankar, att älska mer än en

Jag blir så vansinnigt upphetsad! Nu börjar det bli intressant! Underkläder i all ära (och det skall jag skriva mer om) men när de verkliga livsfrågorna kommer upp till ytan - då är det svårt att inte börja andas tungt.

Jo, jag avsåg ju den mer privata kärleken. Det är den jag tänker på och här diskuterar. Och även om vi nog (just av rent kemiska orsaker) blir en aning immuna mot kärlek mot andra precis när vi är nyförälskade, så går förälskelse över. Förälskelse kan övergå i kärlek - och då är det fantastiskt. Men det betyder också att vi är redo för nya förälskelser.

"Otrohet" kallar vi det; när någon som redan förmodas vara i hamn i den privata kärleken helt plötsligt blir varmt och innerligt förälskad. Det är synd att vi kallar det för detta negativt laddade ord, ty egentligen har ingenting särskilt dramatiskt hänt. Det enda som inträffat är att vi hittat en ytterligare människa som av olika orsaker fick hjärtat att slå några extra slag.

Jag är tveksam här! Min primära inställning är att det skulle underlätta mycket, i samhället, om vi helt enkelt tilläts älska fler än en. Samtidigt är jag praktiker. Och det går inte att komma ifrån att det finns något som heter svartsjuka. En hätsk och hemsk känsla; men likväl utomordentligt påtaglig. Med mer än en människa i livet som "älskling" så blir tillvaron för många rörig! Och...om jag nu trodde på att svartsjuka är en känsla som är kulturellt betingad; skapad av de värderingar som gäller i just vårt samhälle - så skulle jag väl helt enkelt försöka medverka, så gott jag kunde, till att samhället och värderingarna fick förändras härvidlag. Men jag är inte så säker!...och undrar om inte svartsjuka är lika vanligt som förälskelse. Att den är s.a.s. en lika naturlig ingrediens i vårt känsloliv som förälskelsen som övergått i kärlek - men står i ett motsatsförhållande till den; äter upp kärleken. Av denna anledning försöker jag leva praktiskt: jag avstår helt enkelt från att ge mig hän åt förälskelse i andra än den jag älskar. Livet har lärt mig att det blir enklast så: ett gäng otrohetsår som ställde till en sabla soppa fick mig att börja hantera tillvaron så här.

Så man låter tiden gå. Förälskelse går över - med tiden. Den försvinner och tonar bort. *host* skrek en gång till mig, när jag hade blivit förälskad i en annan man: "Bara låt det vara! Det går över! Fattar du inte det?!". Han skrek därför att sårad kärlek får oss att skrika och gråta. Och han hade dessutom rätt: det går över.

Frågan är om det är rätt eller fel att avstå - som jag lärt mig att göra. Och jag har faktiskt inte svaret på frågan.

2002-12-27T13:35:00.000-08:00

Mer om damunderkläder

Jag tror att många undermedvetet retar sig på att det är en sådan sjuk cirkus kring kvinnans kropp och sexualdriften i det stora hela, men att de allra flesta har blivit totalt förblindade cirkusen i sig att de inte längre är medvetna om den. Allihop snurrar runt i samma spektakel, varv efter varv. Tänk om djuren gjorde likadant!

Kvinnan ses inte som något fullkomligt naturligt, utan som...

1) ett objekt att titta på i smyg, som om hon vore något mystiskt från yttre rymden och inte en människa. Hysch-hysch, köp och sälj, studera i smyg, placera ut i positioner och förbruka, men säg inget högt. Det är så spääännnnande! Ett föremål! Fetischister finns det gott om...

2) ett störande moment som inte tillåter sig vara det där objektet. Inte till salu, inte tillräckligt mystisk eller vacker.

Ja, tänk om djuren gjorde likadant...

Tänk om tigerhannarna fångade honorna på stäppen och under hot lade upp dem i konstiga ställningar - kanske med en keps under huvudet, som naturjournalister glömt i bushen någon gång på 70-talet, och ett anteckningsblock liggande över tassarna. Se tigerhonan med med alla fyra benen i vädret, övergivet rytande och plågad. Alltmedan hannarna går runt omkring henne, dreglande och alldeles till sig av synen, istället för att njuta på ett normalt sätt av varandra, genom det liv de lever i naturen.

Honorna är lika naturliga som hannarna själva, och hannarna får snarare mindre ut av dem genom att behandla dem på detta sätt - för vad gör kepsen under tigerhonans huvud? Tror hannarna att honorna inte förnedras av att bli betraktade som så konstigt onaturliga?

Medierna gör stora saker av att folk har sex. På löpsedlarna stod i dag med feta versaler: "Gruppsex på sexklubb!". Jag säger bara: Jaha. Och...?

Tänk vad pinsamt, att de gör en så stor sak av det. Varför är det så att man förstorar upp allting, för att göra sexdriften till något extremt och onaturligt? Ska man göra likadant med hungern tillslut? Jag kan se det framför mig: "Folk ÅT MAT på restaurang".

Vad gäller inläggen om damunderkläder av Carina och Jan, så håller jag med om att det är så som de skriver också, men att det hela tiden överskuggas av driften att göra något konstigt av sexualdriften, för att tjäna pengar på den. Främst är det kvinnan som förnedras i den här cirkusen, som som vanligt har med pengar att göra.

2002-12-27T13:07:00.000-08:00

Svar på "Om att älska fler än en"

Ja, visst behöver vi andra omkring oss för att utvecklas, det är helt klart. Men om vi bara stiger åt sidan lite ibland, och ser vårt beteende eller känslosvall lite mer utifrån jämfört med vårt normala perspektiv, kan vi också få en del överraskningar om oss själva. Somliga är trevliga - andra är det inte. Det viktigaste är ändå att vi är öppna för att se dem; att vi inte blundar för vilka vi faktiskt är. Jag tycker det är roligt att du accepterar det nya, som du tydligen inte upptäckt tidigare, och som kanske är en komlicerad faktor att räkna med ibland. ;=)

Jag har sedan länge insett att man kan älska fler än en - kanske hur många som helst. Min inre väg mot att bli en bättre människa går mot att försöka älska varje levande varelse, vad han eller hon än står för. Det är inte lätt, men jag är intresserad av om det kan vara möjligt att en dag, totalt utan tvivel, säga att man kan älska precis alla, oavsett vad de har gjort mot en själv eller mot andra. Alla har vi nämligen något som är värt att älska, innerst inne. En kärlek för mänskligheten är viktig att ha, tror jag, men vi har glömt bort det någonstans på vägen. Och vart är vi egentligen på väg?

Fast nu ramlade jag nog av spåret en aning. Du menar ju något annat än kärlek för mänskligheten i stort - något av mer privat och kanske även sexuell natur. Där tror jag också att man kan älska fler än en, och tycker det vore konstigt om det inte var så. Tänk, jag tror att det bara är våra ytliga jag och vår materiella kultur som säger att vi inte borde älska fler än en, eftersom det skulle bli alltför komplicerade konstellationer för dem som lider av svartsjuka (på grund av de inte alls älskar den som älskar "fel" personer).

I våra innersta väsen är vi antagligen skapade för att älska alla och envar som vi möter, om vi tillåts göra det på ett naturligt sätt. Ja, varför kan det inte ligga till just så? Det må vara hur som helst. Man ska inte vara så himla säker på att vi kemiskt och biologiskt är gjorda för att bara älska en i taget. Hur skulle det gå till, om man tänker efter? Skulle det bildas ett ämne i kroppen så fort man älskar någon, som hindrar en från att älska andra?

2002-12-27T10:29:00.000-08:00

Om att älska mer än en

Ibland - helt oväntat - håller en annan människa upp en spegel framför en. Och helt plötsligt får man syn på något som man själv inte visste fanns.

Skall man bli rädd? Näe. Skall man skratta? Hellre det.

Vi vet inte alltid så mycket om oss själva, vi människor. Vi behöver andra; för att inte stanna i utveckling och för att förstå oss själva.

Det blev (igår) i sanning en funderande kväll. Ändå handlar det i grunden om något vackert; jag är inte ledsen utan glad. Jag är förvånad, också! Glad - och förvånad.

I "Play it again, Sam!" säger huvudpersonen: "Tror du att det är möjligt att älska två?". Och hon svarar honom: "Mycket möjligt och mycket, mycket vanligt!".

Så är det nog också. Och varför nöja sig med "två"? Och varför nöja sig med den lite mer traditionella definitionen av "älska"? Man kan älska betydligt fler än två, det är min övertygelse och göra det på lika många sätt som dem man älskar.

"Livet är ju inte som en Starlet-tidning..." skrev jag, i mail. Näe; det är ju inte det. Ändå...när drömmarna om the one and only och den personens över allt höjda moral kraschar (eller verkar krascha), så får vi kanske syn på våra ganska verklighetsfrämmande ideal. Det är nog mest nyttigt?

Med alla de här insikterna ordentligt synade och nedstoppade i erfarenhetens bagage, står vi kanske bättre rustade än tidigare att möta det verkliga livet. Sedan kan vi ju vara praktiker. Det är onekligen praktiskt att inte leva ut varenda känsla som dyker upp. Man väljer en - den största - och sedan får det vara bra.

Men älska fler...kan man likväl. Och jag blev egentligen mest road av den där spegelbilden jag fick syn på. Road, glad och mycket, mycket förvånad!

2002-12-27T06:10:00.000-08:00

Lite om Eva-Lenas tankar kring underklädesreklam

Visst ligger det väl mycket i att underklädesreklamen, som den framtonar, inte ger särskilt produktinformativa upplysningar. Men hur skulle man göra, då? Hur skulle man göra reklam för underkläderna? Skulle de träs på en pinne och sedan fotograferas?

Jag brukar själv få sådana här vackra underkläder av *host*. Men jag tror mig kunna säga att det inte betyder att *host* förväntar sig att jag sedan skall se ut som kvinnorna i reklamen - i de underkläder dessa kvinnor gjort just reklam för. Jag tror att *host* tror att jag skall se ut som Carina i underkläderna. Det är s.a.s. också kläderna man tyckt varit vackra - inte enbart modellen som burit dem. Det går faktiskt att både glädjas åt en vacker kvinnokropp som visar vackra underkläder (en slags snabb känsla av att något är vackert, i sig, bara) samt åt känslan av att man ger den man älskar och tycker om något snyggt.

Visst finns det säkerligen män som fokuserar fantasier kring kvinnor o.s.v. på vackra underkläder och där givandet av sådana underkläder till den egna kvinnan snarast handlar om förväntningar som skapats mha känslomässig reklam. Säkert är det så - men varför skulle det ens gälla flertalet? Som jag skrev: sådana män behöver nog mest en lobotomi och dessutom lär väl kvinnan på många andra sätt notera en sådan mans personlighet...och lämpligen dumpa honom på därför avsett ställe (i "relationsavfallskvarnen").

Det jag försöker säga (tror jag! - *skratt*) är att jag blir så trött på att allting i Sverige måste vara så utslätat! Jag vidhåller det jag skrev: flärd i form av vackra underkläder på vackra människor är för mig enbart något positivt och får mig inte att tro att alla människor ser ut som modellerna. Att det sedan dessutom är så att utseendet hos en människa är sekundärt, gör det hela, för mig, ännu mer harmlöst.

2002-12-26T11:48:00.000-08:00

Övergrepp via kunskap

Jag väljer att besvara en liten del av Jans inlägg nedan för sig, istället för under rubriken "Damunderkläder", då mitt förra inlägg ändå blev så himla långt.

Jan skrev: "En del säljer sina kroppar andra säljer sin hjärna. Undrar vem det är som sätter normerna för vad som är rätt och fel ?"

Det är en ganska intressant fråga, som man kan vrida på och studera i olika ljus. Jag har inga svar, men många frågor. Det ena borde inte vara mer rätt än det andra, och jag tror faktiskt inte heller att det är så, om man tittar lite närmare på det.

Ett exempel:
Varför får forskarna fortsätta forska med groteska medel, mål och metoder, bara för att de vet mer än oss om exempelvis biologi? Vem säger att de inte vet mindre än oss i frågor som rör biverkningar de åstadkommer?

Det finns nog en norm för vad som får säljas med kunskap, men den verkar vara lika tabu att diskutera som reklampelarna med damunderkläder - normen för vad man får sälja med utseende.

Forskning rör ofta stora ekonomiska anslag, och det bildas tävlingar och spänningar länder emellan. EU-bidrag, ära, erkännande... egotripper utan dess like, antar jag. Det är antagligen också därför vi fortfarande accepterar djurförsök.

Vet inte om jag kommer någonstans idag... vill bara få igång tankegångarna och återkommer väl lite senare. ;=)

2002-12-26T11:08:00.000-08:00

Angående damunderkläder

(Varning! Det här blir ett lååångt inlägg)

Den verkliga orsaken till att tjejer blir förbannade av den där underklädesreklamen är nog inte bara en, utan flera, varav ni redan räknat ut två. Jag tänker försöka presentera ett par till, som jag kom att tänka på inatt.

När man ska köpa något man själv kommer att använda, vill man ha fakta om produkten, och gärna även se den i naturlig miljö. Låt oss säga att man är ute efter en ljudanläggning. Inte vill man att en jättetomte sväljer den i ett nafs i reklamen, och sedan går och fiser så illa resten av kvällen, att ingen vill att tomten kommer till just dem? Nej, inte köper man väl en sådan anläggning för reklamens skull?

Man vill däremot gärna veta hur bra förstärkaren är, vilken typ av filter och kablar den har, hur högtalarna är konstruerade och dimensionerade osv. Bäst är att också få provlyssna i naturlig miljö. Då kan man kanske lägga ner en hel del pengar för att få sin efterlängtade anläggning. Man vill däremot inte köpa den om den i reklamen är instucken i ett kylskåp bara för att det ser kul ut, eller för att en snygg kille pussar på rattarna. Och jag köper personligen inte heller Magnum-glass för att en kvinna i reklamen suger #¤%&#.

Sådan är åtminstone jag som kund - rationell. Det är ju jag som kommer att använda produkten, genom att exempelvis lyssna på den! Här kommer lite av det som Carina skrev om in: jag vill inte köpa grisen i säcken.

Nu gällde det underkläder i reklamen:

Man tänker sig att man bär dem själv, för att i sitt inre kunna se om de skulle kunna passa eller vara bekväma. Men det är inte så lätt för många, om plaggen visas upp så som på reklampelarna idag. Har man en stor och bylsig kropp i storlek 52 eller ovanligt korta ben, eller vad det nu kan vara som avviker från fotomodellens utseende, säger reklamen ingenting annat än "Där ligger en getingmidja och lagom stor byst för dagens ideal och åmar sig lättjefullt". Mer är det inte. Man vet inte om det är något för en själv eller ej. Sådan reklam lockar inte kvinnor till köp, om de inte själva ser ut som modellen, eftersom det vore som att köpa grisen i säcken. De flesta är antagligen ganska neutrala till produkten, tror jag personligen, men inte till själva fenomenet.

Så, vad består då fenomenet av? Tja... till underplaggen skickas inga brudar med i paketen, lika lite som de skickas med lyxbilarna. Ändå finns de alltid där, i reklamen. Varför? Det är detta jag ska komma till.

Alltid finns reklamen för kvinnors underkläder runt jul, eftersom köpmännen vill få männen att handla mer. De handlar ju så sällan och så lite under året, men under jul är de helt enkelt tvungna att fixa en julklapp till sin kvinna. Eftersom det inte är tjejerna själva som ska handla, enligt köpmännen, så bryr de sig inte om att kvinnorna inte kan se om plaggen är bra eller ej. De struntar alltså i att kvinnorna inte får någon ordentlig produktinformation, därför att reklamen endast vänder sig till männen.

Männen ska själva inte använda produkten, och därför är de heller inte så noga med hur bekväm den tycks vara. Eller med hur väl den kommer att passa kvinnan där hemma. Detta beror också lite på att de är förblindade av hur vacker fotomodellen är, som visar upp produkten. Männen måste välja helheten - modellen och allt - när han ska välja julklapp. För vad annars kan han göra? Han kan omöjligt bortse från något i reklamen, om han inte är homosexuell. Han tror naturligtvis att han köper en jättefin julklapp! Och han drömmer kanske om att den egna kvinnan ska se likadan ut när hon tar på sig det där plagget - som om modellen faktiskt hade följt med paketet hem?

Fotomodellen på reklampelarna har ingenting att göra med plagget som kvinnan själv kan tänkas köpa, om hon är väldigt mullig eller saknar byst. Den naturliga miljön saknas därför som referens, och det blir svårt för henne att tänka sig hur hon själv skulle ta sig ut i plagget. Därför köper hon antagligen inte heller dessa underkläder.

Mannen har däremot köpt plagget. Med en romantisk blick har han givit det till sin kvinna på julafton. Nu förstår kvinnan att han förväntar sig att hon ska visa upp sig för honom i detta, kanske just på det sätt som fotomodellen gjort. I "naturlig miljö", men ändå onaturligt, eftersom det redan finns en konstlad förebild som både mannen och kvinnan sett, men endast mannen även mentalt har "köpt". Det är väl då inte konstigt om kvinnan tror att mannen kommer att tycka att han har "köpt ner sig"?

Reklam är inriktad på attityder och känslor, om den inte ger produktinformation, som jag skrev om allra först i detta inlägg. Det beror lite på vilken typ av produkt som ska säljas. Nöjesinriktad reklam, för en produkt som inte är alltför dyr, ger oss inte produktinformation. Den säger oss istället att vi vill hamna i samma situation som den på bilden. Om vi har en viss typ av kläder får vi många vänner, och om vi äter chips blir det säkert party o.s.v.

Vad är det då som gör, tycker ni, att samma sak inte gäller underklädesreklam? Att mannen vill ha kvinnan på bilden, och därför köper underkläderna. Om hans kvinna sedan blir ett surrogat eller ej är bara en bisak i frågan. Sådär är det säkert många som ser på saken, och jag tycker inte det är sjukare än att reklamen ser ut som den gör.

När det gäller att sälja med hjälp av påstådd kunskap, som Jan skrev lite om, så är det väl mer lukrativt, eftersom man har svårare att kontrollera om kunskapen är sann eller ej. Många är därför tveksamma till att välja produkt på grund av säljarens påstådda kunskaper. Det är lättare att det undermedvetna tar till sig och luras av yttre skönhet. Många försöker sälja bantningsmedel och annat skumt med säljknep som "50 års forskning", men inte lika många köpare går på detta. Fler män köper däremot underkläder för vackra kvinnors skull.

2002-12-26T09:18:00.000-08:00

Apropå Jans inlägg

Wow! Skönt att se det i skrift - det här är väl saker man egentligen inte "får" skriva?

Jag har heller(?) aldrig förstått det farliga i att man(?) visar upp underkläder på en vacker kropp. Trafiksäkerheten är ett problem!; bilar uppe på refuger är väl kanske ingen direkt höjdare (eller..en höjdare är väl iofs just vad det är...)...när H & M kör sina julkampanjer. Men för övrigt ser jag inga värre grunkor.

Kanske är det inte fel att stycka upp detta lite i manligt resp kvinnligt? Det går inte att komma ifrån att kvinnor, enligt mitt förmenande, utnyttjas kroppsligt på ett sätt som män inte gör. Porr är ett exempel, där kvinnor ofta intar en underdånig position på ett sätt som inte gäller män. S.k. herrtidningar är ett annat - där kvinnokroppen exponeras på ett sätt jag inte tycker om. Allt detta handlar om förakt inför kvinnor - det är min syn på det hela.

Men reklam för underkläder är inte pornografi - någonstans måste en gräns dras. Och allmänt är människan estet. För att exemplifiera: hur pass kul vore det om en fet plums modellade stringkalsonger? Då blev det väl meningslöst...och mer än halva plagget (de ju inte så stora de där kalsongerna?...heller) blev osynligt. Hur pass bra vore det?! Man skulle bli osäker på hur produkten såg ut - där har man det enkla svaret! Man skulle få köpa grisen i säcken; just därför att det var en liten rultig gris som hade modellat...och stringen hade sjunkit in i fettet och blivit osynlig! Jo; jag skojar och driver lite med saker och ting här. Men det ligger också mycket i det...och jag skriver: hellre Markus Schenkenberg i string! Hellre det! Människan är och förblir estet...

Varför kvinnor skulle känna sig hotade av att andra vackra kvinnor visar upp det senaste t.ex. push-up-modet begriper jag öht inte. Är det inte att nedvärdera sig själv väl mycket? Det finns en rad kvinnofientliga rörelser; flera religioner bl.a. De har vissa gemensamma nämnare: kvinnan får inte visa för mycket av sin kropp. Svaret på frågan "Varför?" är nog rätt enkelt: motsatsen ger henne makt över män. På flera olika sätt - men kanske först och främst därför att hon lär sig glädje och självkänsla inför sin egen person och kropp...och kan börja skita mer högaktningsfullt i vad män tycker. Ett sant hot mot varje kvinnoförtryckare - som inte gillar hemsysslor! Eller som inte är beredd att ge henne vad hon vill ha, mer allmänt. Och om nu män ser det som en smart sak att försöka vira in kvinnor i horder av kläder...och gud vet vad...så kan man kanske förstå det (även om man inte respekterar det): vi är oss själva närmast och som manschauvinist kan det ju vara en rätt klipsk metod att försöka hålla kvinnor på mattan. Men som kvinna! Varför väljer en kvinna att trycka ned sig själv i skiten? Förmodligen trycker hon inte ned sig själv i skiten: hon är redan där. I ett träsk av dålig självkänsla...och med svårigheter att hantera en vacker kvinnokropp.

En kvinna jag en gång kände (en av våra mer namnkunniga journalister) skrev en gång, ung: "Titta gärna i min urringning! Men gör inte misstaget att ta i den - förrän jag säger att det är OK!". Det var kloka ord: en kvinna blir vare sig dum i huvudet eller förtryckt därför att hon väljer att visa hur läcker hon är. Varför skulle hon bli det? Det är ju hon själv som bestämmer vem som skall få njuta av läckerheterna...hon och ingen annan.

Den kvinna som känner sig osäker eller förtryckt av vackra kvinnor behöver förmodligen mer en kurs i självkänsla än hon behöver en man som inte kollar läckra brudar. Förresten finns den mannen inte - killar kollar, nämligen. Det gör tjejer också. Själv kollar jag in Markus S och andra godbitar. Det betyder inte att jag älskar dem. Det betyder bara att jag sett en bild av en vacker man i vackra (under)kläder. Sedan tänker jag på den man jag verkligen vill ha. Han heter inte Markus. Och varför skulle det nu vara annorlunda för män? Någon som vet?

Och den man som inte fattar att kvinnor som tar för sig sexuellt; som väljer att visa upp sin kropp (om hon får lust) inte är en hora utan en förbannat stark varelse - han behöver lobotomi. Ingenting annat. Och de stackarna kan vi kanske lämna därhän - sånär som på lobotomin?

2002-12-25T13:30:00.000-08:00

Damunderkläder

Läste en insändare i tidningen om reklam för damunderkläder. Liknande insändare dyker upp varje år där skribenten förfärar sig över att den person som användes som modell är vacker. Flickan som skrev ”årets” insändare tog mycket illa vid sig hon kände oro över att hennes pojkvän skulle se dessa bilder och själv förlorade hon sin självkänsla och kunde inte koncentrera sig i skolan.
Varför denna skräck för skönhet ? Att en människa är vacker är väl något vi kan glädja oss över likväl som vi glädjer oss över att en person är intelligent. Förlorar även människor sin självkänsla när de ser vetenskapliga program på TV där smarta vetenskapsmän briljerar med sina kunskaper. Man kan naturligtvis hävda att en bra hjärna bidrager mer för mänskligheten än en snygg bakdel gör. Vad har kunskap gett oss, några exempel
- religion, religionskrig
- industriell utveckling, miljöförstöring och rovdrift, utbrändhet
- läkare o. mediciner , överbefolkning, åldrande befolkning

Det finns naturligtvis en mängd aspekter på att utnyttja kroppar som ett lockmedel för att sälja varor, förlegade könsroller, så ser inte normala kvinnor ut (eller män) mm. Men vi lever i ett marknadssamhälle där vårt mål är att sälja något antingen varor eller tjänster utifrån individens förutsättningar. En del säljer sina kroppar andra säljer sin hjärna. Undrar vem det är som sätter normerna för vad som är rätt och fel ?

2002-12-23T04:47:00.000-08:00

Vill här, med bara några dagar kvar till julaftonen, passa på att sända en julhälsning från mig och min familj.
God Jul!

2002-12-21T16:37:00.000-08:00

Mösspåtagning!

Alldeles nyss slank en mus förbi mitt framför mina fötter!!! Jag skulle precis krypa i säng; kände mig rejält trött. Men nu är jag inte trött längre...eller rättare: jag är trött men också så uppjagad att tröttheten kommer i andra hand. Jag trodde nämligen att musen var ett löv! Ja!; den satt nämligen alldeles stilla. Och den var så nära! Så jag böjde mig ned för att kasta bort "lövet" en bit. Fatta och förstå: jag tog i...saken. Men "lövet" hade svans...

Och så det sprang - "lövet"! Rakt ned i jorden...i någon form av gång. Tänk om gången leder in i huset? Ghiiii...känner mig nu klarvaken! Jag vill icke se den här...varelsen inomhus! Tänk om den dyker upp i sängen?! Näe! Tvi vale...