Vintern ra

Det är vår! Har ni märkt det?

Jag märkte det just idag. Jag har haft (och har) så mkt kring mig nu att dagarna bara rusat och susat förbi. Men idag såg jag det: det är vår! Kärleken kommer och kärleken går, men en sak blir det alltid och det är vår. Den bästa årstiden på hela året! Absolut den bästa...sommaren är jag inte så där jätteroad av faktiskt, hösten har på något sätt sin charm (om än rätt blåsig och blöt av och till) och vintern....jag vet inte...jag är stockholmska och "vinter" är nog ett rätt okänt begrepp för mig, faktiskt.

Men våren! Jag vet inte vad det är med våren...jo! - det vet jag, kommer jag just på! Det är pånyttfödelsen. Det är samma sak som när du vaknar en ny morgon: "Det är en ny dag; med nya möjligheter!". Med våren är det samma sak. Allt börjar om. Jordklotet rullar sakta över på andra sidan...och vaknar till.

Jag älskar våren! Mitt humör stiger massor av grader när det blir vår. Och då tänker jag...många människor mår dåligt under våren, sägs det. Jag vet faktiskt inte! Jag kan inte säga! Men jag har förstått att det är så. Jag undrar varför, isf. Jodå! Ni som känner mig sedan tidigare vet att jag självfallet har idéer och teorier även kring detta - naturligtvis. Men på djupet förstår jag nog inte ändå: i mig spritter det och leker och jag kan riktigt känna hur saven stiger - varje vår.

Och så brukar ju våren innebära kärlek, också?! Där får vi se vad denna vår kan ha i beredskap åt mig... ;-)

Om detta:

Det kanske var jag som inte skulle ha skrivit om saken. Det är aldrig bra om man är alltför känslomässigt engagerad, kanske.

Näe! Vad är detta?!

*skratt* - i den här frågan möts vi nog aldrig i förståelse, du och jag! :D

Män har blivit intelligentare? Var då? Det måste vara i nivån "från midjan och nedåt" du tänker på? Och jag kan visserligen hålla med om att t.o.m. den minsta lilla höjning av IQ i de regionerna avsevärt förbättrar mänsklighetens villkor. Men samtidigt utgår man ju från så oerhört låga nivåer då, att frågan är om man når så långt?

Och att tjejer eller kvinnor skulle vara mer av romantiker än män? Näe, vet du vad! Är det några som är romantiker så är det väl killar? Svävar omkring i små himlar och tror på sagor, avs det motsatta könet! Va?!

Näe, du - här är vi på kollisionskurs, åsiktsmässigt, du och jag! :D

Killar och tjejer, ett litet P.S.

Ett citat från Carinas inlägg om varför tjejer tycks hänga upp sina liv på killar och att hon ser ett samband mellan detta och hysterin tonårstjejer har inför sina idoler (hela hennes inlägg):

"Jag ser det alltså som resultatet av negativa beteendemönster som inlärts medan du kanske ser det som mer ett praktiskt beteende, om t.ex. en egen stabil ekonomi saknades?"

Jag håller med dig i mycket, men själva hysterin och besattheten i idolerna tror jag beror på något helt annat.

Dessutom tror jag inte att tjejer hänger upp sina liv på killarna så mycket längre, eftersom de vet att de kan utbilda sig och skaffa egna bra jobb, precis som många av killarna. Förr kunde tjejerna inte få jobb så lätt, och det fanns heller ingen barnomsorg, så det var liksom ett kollektivt förtryck på ett mycket påtagligare sätt - tjejerna var tvungna att lita på killarnas försörjning, eftersom politikerna hade styrt upp lagarna på detta sätt. Men nu har vi kommit en bra bit på väg sedan dess: männen har utvecklats och blivit mycket intelligentare. Precis som de nu för tiden vet att djur har känslor och att vi visst kan drömma i färg, måste använda säkerhetsbälte i bilen osv, så vet de att kvinnor också är människor. Och kvinnor vet att de klarar sig själva.

Däremot verkar tjejer mycket mer romantiska än killar. Ibland undrar jag om killar över huvud taget kan vara romantiska inom sig - på riktigt...? Är det bara ett spel, tro, när det tycks hända? Just romantiken tror jag som sagt ligger bakom idolhysterin, men nu har jag upprepat mig så mycket att detta får bli sista inlägget i ämnet. ;=)

Judeutrotningsförsöken

Angående Carinas inlägg här under, om 2:a världskrigets judeförföljelser, så tror jag det finns fler sätt att se på de nutida reaktionerna, till minnet av vad som hände vid Auschwitz.

Personligen tycker jag det är bra att man ofta, och på så många vis som möjligt, påminner varandra om vad som hände. T.ex om hur offren upplevde förföljelsen, tortyren och morden. Det beror på att det annars mycket lättare kan inträffa på nytt. I spänningarna mellan U.S.A och Irak kan man bland annat tydligt se hur politiker hetsar folk till att hata andra nationaliteter, och helt öppet manar till mord och krigshandlingar.

De svenskar som inte har fått ta del av detaljerad information om hur Sverige behandlade judarna, och som inte heller är inblandade i det som hände under kriget, men som däremot är beroende av att tillhöra en grupp, t.ex ett kompisgäng eller en släkt, har kanske starkast tendenser till att utöva hets, tortyr, mobbing och mord på grund av grupptryck.

Jag är absolut inte väl insatt i historien, men antar att Hitler byggde upp samma typ av grupptryck och hets hos sitt folk som Bush hos amerikanerna idag. Liksom det grupptryck som helt privat, kompisgäng och släkter emellan, utövas i Sverige mot dem som inte "passar in".

I en svår situation, då de flesta anser det viktigt att hålla ihop, kan många gå över lik för att skydda sin egen grupps värderingar och ägodelar, även så här inpå 2000-talet. Kanske för att bli accepterade av gruppen (för samhörighet och fortsatt beskydd). Kanske för att man hjärntvättats med konstgjorda attityder gentemot annorlunda människor och deras kulturer, sätt att kommunicera, utseende, sociala regler eller vad det nu kan vara.

Om vi bara låter "eliten" (starka människor med moral, eller modiga individualister, som hjälpte judarna under kriget) skriva om hur det kunde vara under den perioden, riskerar vi att glömma hur lätt många människor halkar in i grupptryckets våld. Även om det är svaga, svenska skribenter som reflekterar över judarnas lidande, ser inte jag att det skulle kunna skada minnet av historien eller insikten om den omänskliga grymheten. Däremot är det nog inte alls bra om historien begravs helt och hållet.

Överlevande och ättlingar till förföljda judar kommer alltid att förbli offer för sin historia, men de måste också hjälpa till att se vad som är bäst inför framtiden. Man kan lära av historien, även om det säkert är svårt för de som står offren nära (att se hur dåtidens förövare ytligt sett tycks ha förvandlats till dagens moralister, trots att de inte gör något för de nutida offren och är slavar under grupptrycket). Men är inte detta det bästa, att de ändå skriver om tiden då judarna skulle utrotas, utifrån det som ändå har hänt?

Några känner sig tydligen kallade - men tro mig: få äro utvalda

Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av de allierade. Detta uppmärksammades under gårdagen av vissa svenska skribenter.

Inför detta reagerar jag endast på ett sätt: det hade gått bra att invända med avsky mot vad som inträffade på sin tid...redan när det inträffade.

Det gjorde man emellertid inte. Tecknen på och på sikt bevisen för vad som försiggick ute i Europa var legio - ändå valde Sverige den pronazistiska vägen. Omfattande (mkt mer omfattande än vad som normalt beskrivs i den svenska skolans s.k. "historieböcker") tyska trupptransporter tilläts i Sverige och den svenska militären tillhörde Europas absolut mest nazivänliga.

Om allt detta skrivs nuförtiden mycket litet om något alls! Däremot "förfasar man sig" ibland över "det hemska som hände". Allt detta får mig att verkligen vilja spy!

Alla länder har sin historia - så även Sverige. Det är sant att de svenskar som idag skriver om detta kanske knappt var födda då andra världskriget utspelade sig. Ändå är man en produkt av föräldrar som då levde. Så skriv er egen historia! Skriv om den istället...och skriv då om hur judiska flyktingar kastades ut ur landet, om hur Sverige upprätthöll sin s.k. "neutralitet" (och om vad detta praktiskt innebar!). Notera gärna även den historiska "revisionism" som hela tiden tillåts i svenska media - ej minst genom det fantastiska "Radio Islams" försorg!

Gör det. Och lämna allt annat därhän. Sverige ställde inte upp då det begav sig - varför skulle man försöka göra det nu? Dessutom..."ställa upp"? Ord är ord och handing är handling - och handling i detta hänseende kännetecknar sannerligen inte Sverige och svenskarna!

Andra länder ställde upp då det begav sig - och de kommer att göra det igen om det skulle behövas. Om någon skulle ha anledning att skriva om vad som på sin tid hände så vore det människor från dessa länder. Det gör de emellertid inte i någon större utsträckning. Själv är jag inte förvånad över detta:

En flaxande käft brukar normalt bero på ett ruttet samvete.

Om att vara den man är - *suck*

Okej - nu tar vi en paus. Nu tar vi en paus, kikar runt lite på nätet...och så fortsätter vi om en stund. Lite har jag ändå lärt mig genom åren: om irritation när program inte funkar.

Alla andra normala människor, de gör så att de köper sig lite käckt serverutrymme och sedan installerar de ett forum. Men inte jag! Oh, no!!! Det är jag verkligen för snål för och jag reggar istället ett konto på..."ett visst, gratis ställe"...kan vi kalla det.

Att jag är snålare än snålast leder till att mina försök att installera ett fungerande forum går åt helvete. På detta reagerar jag ung lika rationellt som en krokodil. Istället för att acceptera att en massa underliga omdirigeringar samt "ständigt upp-poppande reklamfönster" som sker och finns på "gratisservern" ställer till ett rent helvete för mig och sedan dra de rimliga slutsatserna av detta, börjar jag istället fundera över hur jag skall kunna kringgå de problem som uppstår och finns. Jag kör sedan igång sådana försök att anfalla uppdykande trubbel från alla håll och kanter. Därvidlag lägger jag ned så mycket tid på saker och ting att jag många gånger om hade tjänat ekonomiskt på att lägga ned problemlösandet, vänta till nästa vardag, beställa serverutrymme och betala för det - och istället jobba med det jag är tänkt att jobba med...under alla de timmar jag nu istället jobbar med "problemen".

Men man är den man är...och jag antar att det är det ok man bär omkring i livet. Det måste ju kunna funka...om man bara förstår vad som går snett? Så man sitter där...river och sliter i kod...traskar runt bland db-kopplingar, url:er som angivits...och på sikt lär man sig en hel del. Detta känns då roligt! Att det känns "roligt" säger förmodligen en hel del om vilken tråkig person man är. Antar jag.

Det ligger också en tillfredsställelse i att få tillbringa tid med boysen. Det blir så: när man pysslar med sådana saker som jag pysslar med, så kommer man att vara omvärvd av boys. Och jag erkänner det mer än gärna: jag har alltid och kommer väl alltid att trivas bäst tillsammans med män. Detta är standarden - och i marginalen kommer sedan att finnas några få kvinnor som också passar mig - de är som jag själv. "Pojkflicka" - så kallades jag, som liten. Vilket oerhört sjukt och löjligt jävla uttryck: "pojkflicka". Jag skulle hellre vilja säga att jag var en flicka som gjorde det som passade och roade mig. Varför detta skulle ha med "pojkaktighet" att göra övergår mitt förstånd. (Och mitt förstånd är rätt stort.)

Nu är min paus snart slut - och jag skall fortsätta. Nu då? I kväll? Skall detta bli aftonen då pusselbitarna faller på plats? Kanske. Eller så händer detta i morgon. Eller dagen därpå. En sak vet jag iaf bestämt: de kommer att falla på plats. Och när de gör det - först då kommer jag att vara nöjd! "Jag grejade det!" Kommer jag att tänka. Och en känsla av djup och inre tillfredsställelse kommer att sprida sig inom mig. Jag håller gärna med!: jag har lite underliga preferenser, här i livet.

Trevlig söndagskväll till alla...förresten...