Om Eva-Lenas tankar kring talanger

Citat fr Eva-Lena:
"Många användbara talanger är väl dessutom inte riktigt accepterade inom de vanliga sociala eller kulturella ramarna."

Jag vet inte...riktigt vad du tänker på, när du skriver så?

Men en liknande (tror jag) sak som jag själv har tänkt på, är att vårt samhälle ju funkar så att vi gärna vill kunna mäta, väga o.s.v., prestationer. Det duger då inte att vara filosof - hur skulle man mäta prestationen i det fallet? "Idag tänkte jag tre kilo tankar!"?

Samtidigt får man lite förstå att det är rimligt att prestationer bedöms på ett "mätbart" sätt. Det är inte så svårt att tänka sig att om möjligheten fanns att bli t.ex. statsanställd filosof, med en fast månadslön o.s.v., många helt enkelt lata typer skulle nappa på ett sådant erbjudande för att sedan sitta och hänga framför dataspel, nätterna igenom, sova på dagarna och inte filosofera (för lönen!) ett enda dugg.

Tror jag.

Ändå är tänkande viktigt och för saker och ting framåt lika väl som mer påtagliga handlingar gör det. Diskussionen om hur skolan tar tillvara olika "begåvningsprofiler" kan ju också föras i ca 25 år. Här på "Debatt"? Hur som helst är det inte en sinekur att ha fötts till denna värld som en funderande typ. Och det var detta jag försökte få fram i mitt tidigare inlägg. Det blir liksom så lite tid över för funderingar? Köttbullarna skall ju gubevars fram - på matbordet.

Talanger

Apropå Carinas inlägg här under, om tänkare kontra handlingskraftiga människor, tror jag faktiskt att det är så - att vi är olika för att komplettera varandra. Jag tror nämligen att vi måste vara ganska talangfulla inom det område vi rör oss, för att kunna driva det där framåt på något vis. För om alla vore precis lagom bra på allting, och inga stack ut som "speciella talanger", skulle vi nog stå och stampa på samma ställe och aldrig få något gjort, i det stora hela. Även om det naturligtvis också behövs "lagoma" människor som är hyfsat bra på det mesta.

Det verkar dock som om många strävar efter att få oss alla just dit, till en död punkt. Man skall ju göra si och så, säger de: "det ligger i tiden". Alla ska se likadana ut osv, inte mycket sker naturligt, utan på grund av grupptryck.

Jag tänkte lite på det härom dagen, då jag och en kvinna som diskuterade olika intressen och talanger kom fram till att det nog är så att vi alla är extra bra på en eller ett par saker, men oftast inte mer än så. Det beror nog på att en talang eller ett specialintresse kräver så mycket tid och energi - och drar oss dit med liv och lust. :=)

Vi behövs allihop, i det som just vi är bäst på. Därför borde väl skolan också se annorlunda ut?

Undrar också lite över.... vet vi alla vad vi är bra på - och hur bra är vi i så fall på att ta vara på just det som vi är bra på? Odlar vi våra talanger, eller följer vi de vägar som omgivningen förväntar sig av oss? Många användbara talanger är väl dessutom inte riktigt accepterade inom de vanliga sociala eller kulturella ramarna.

Jag ville jag vore en entreprenör

Jag skulle så gärna önska att jag vore mer av en entreprenör.

Inte som nu, en ständigt funderande sort som visserligen tänker dagarna i ända men som väl aldrig får så mycket mer gjort? Jag menar...vad är vitsen med att tänka en hel massa om tankarna aldrig omsätts i praktisk handling?

Nej! Hellre en driftig typ som får tummen ur! Åh...så jag beundrar dessa människor. Här har vi de som ser till att pengarna rullar i världen? Jo...de som kanske visserligen knycker andras briljanta idéer men som ändå ser till att det blir lite fart!

Jag uppfinner prylar. Ibland gör jag det. Jag sitter med fingrarna i mitt hår - och så kommer jag på någon galen grej. "Det här skulle kunna förbättra världen!" Tänker jag, där jag sitter. Så tar jag en klunk kaffe till. Sedan, då? Ingenting. Tomrum. Vakuum. Nada.

Då behövs entreprenörerna! Då behövs en handlingskraftig människa som säger: "Carina! Allt det där är nog gott nog! Men om det du har tänkt ut verkligen skall förbättra världen...då måste världen få veta att du har tänkt ut det. Eller hur?".

Entreprenören har rätt. Hur skall andra kunna känna till min genialitet om jag inte upplyser om den? *host* nåja...det är väl inte alltid jag är direkt genial? Men ofta är jag det! Hör jag skratt? Kan inte förstå...

Vi kompletterar varandra, vi människor. Ändå skulle jag önska att jag hade lite mer av den här entreprenörsandan, själv också. Eller är det en kontradiktion, i sig? Finns det olika personlighetstyper? Är det omöjligt att vara både uppfinnare och entreprenör? Både tänkare och handlingskraftig? Näe...?

Apropå vad Eva-Lena skrev

Sverige är vackert. Och svenskar är vackra. Det är väl ett av världens vackraste folk?! Kvinnorna, iaf. Männen också, förresten, kommer jag på.

Elite...vad heter de, alla modeagenturer - de står ju i kö. För de långbenta, blåögda svenskorna som verkligen har...cheek-bones.

Nu är väl iofs just kungabarnen något uppblandade, rent genetiskt. Och dessutom: ser de verkligen bra ut? Ja, den här Madeleine (heter hon inte så?)...hon är snygg. Men de andra ser väl högst ordinära ut? Eller?

Sedan är det väl så här, också, att det är mycket lättare att se "snygg" ut, om man är klädd i dyra, vackra kläder, har fått fina friseringar gjorda, är sminkad på rätt sätt...eller hur? Vad var det nu hon sa, tjejen i "Pretty Woman"? "It´s easy to clean up if you´ve got money!". Ung så sa hon. Och så är det väl.

Och jag tror att folk vill ha det: verklighetsflykt à la "Pretty Woman" eller genom en uppsminkad kungafamilj. Människan är estet - vi dras till det vackra. Och om jag nu förstår Eva-Lena rätt: våra stora beslut i livet; var vi skall göra en jättesatsning, industriellt, t.ex., bottnar ofta i högst irrationella tankegångar där vår estetiska känsla kan vara nog så viktig!

Allmänt kanske vår kungafamilj kan spara in pengar, eftersom folk inte behöver uppsöka psykakuten lika ofta...eller nå´t? Åtminstone kanske förskrivningen av en rad antidepressiva medel minskar? Frågan är hur mycket den skall få kosta, i kronor? Monarkin, menar jag.

Det vackra Sverige

Det slog mig, när jag som hastigast läste de tydligaste raderna i kvällspressen efter Nobelfesten, att vi kanske inte skulle ha haft monarkin kvar om kungaparets barn inte vore vackra, utseendemässigt.

Det faktum att de är attraktiva, lockar press från hela världen att skvallra om deras olika förehavanden - men mest om hur de ser ut och vad de har på sig.

Är utseende månntro det viktigaste i marknadsföringen av Sverige? Kanske är det egentligen sådana primitiva saker som får inflytelserika människor att satsa på en industri eller marknad, eller på samarbete med ett visst land - om det inte går att få folket där att arbeta för slavkontrakt?

Hrm... (funderar vidare)

Hat

Varför hat uppstår kan man nog inte svara på. Det finns nog en massa olika anledningar, allt ifrån att någon varit elak eller nonchalant, till att man inte står ut med en olikhet. Eller, tror jag fel?

Jag tror att hat är en så stark känsla att man har svårt att sluta fokusera på den när man drabbats. Det är väl som att man vill gå upp helt och hållet i känslan, och mot sin vilja, likt en drogberoende, låta sig ätas upp av den.

Man mår verkligen inte bra av att hata, men man klarar samtidigt inte så enkelt av att dra sig ur känslan.

Om någon fastnar i hat, så gäller det antagligen att omgivningen distraherar honom eller henne med positiva lösningar eller något helt annat att tänka på, så att den hatiska ser att det finns annat här i livet - och att det inte leder någon vart att hata. Ja, det är nog så att den hatiska liksom är "hypnotiserad", på ett omvänt sätt mot den som är förälskad. ;=)

Vi måste nog se alla våra sidor som människor för att kunna utvecklas.

Om hat och om kärlek

Hej, här kommer mitt första inlägg.

Min initiala fråga är: vad är egentligen hat? Hur uppstår hat? Är hat bara omvänd kärlek? Är hat brist på kärlek?

Jag tror att vi inte skall vara rädda att se våra mörka sidor. Vi är nog alla kapabla att känna t.ex. hat. Det är inte farligt att känna så. Men vi bör väl också sträva från det.

Hur strävar vi från det? Genom att börja med att erkänna att vi alls kan känna så?

Välkommen

Välkommen till Debatt! Här kommer de medverkande att diskutera och debattera lite av varje; kanske främst vardagspsykologi och människan i största allmänhet.